Någon minns kanske den tråkiga starten på årets kalvningar? Den med den svarta anguskon som fick ur sig två dödfödda tvillingar med veterinärens hjälp. Nu har sagan fått ett hyfsat lyckligt slut. 

Under våren har en av våra kor haft problem med en höft. Hon har haltat och varit tung av dräktigheten och levt ett stilla liv i en del av lösdriftshallen där vi serverat extra energispäckat foder. Hon fick smärtstillande under en period och veterinären har undersökt henne men något var inte riktigt som det skulle med hennes ben. Vi stod i valet och kvalet när det gällde avlivning men eftersom hon mådde hyfsat ändå och dessutom hade en kalv i magen bestämde vi oss för att vänta. Kanske skulle det bli lättare för henne när hon slapp vikten i magen? Vi ville ju heller inte mista kalven som låg där inne helt ovetande och bara väntade på att få födas.

Kon som förlorade tvillingarna sattes i samma box som hon med det onda benet. Dels för att vi ville ha extra koll efter den svåra födseln och dels för att vi närde ett litet hopp om att hon kanske, kanske skulle kunna bli adoptivmor om hon med benet inte blev bättre.
Efter ett tag var det äntligen dags för Halta Lotta att kalva. Allt gick bra och hon fick en fin kalv. Tvillingmamman var ganska intresserad ända från start och eftersom hon var i samma fas, det vill säga nyförlöst, fick moderskänslorna fart och hon började vara med och ta ansvar för kalven nästan direkt. Precis som vi hade hoppats men inte vågat tro.

Den halta kon blev tyvärr inte bättre och vi bestämde oss för att hemslakt var det vettigaste alternativet. Hon hade gett liv åt sin kalv men nu skulle hon få slippa vänta på en bättring som aldrig kom. För ett par veckor sedan skickades hon till de evigt gröna ängarna men hennes kalv är i tryggt förvar. Hos sin nya mamma.