Gårdens djurbestånd har ökat idag. Fyra nyfödda individer under natten och morgonen. Sedan kom tre till i rask takt.

De gillar värmen i urringningen eller på någons mage och skriker och kvittrar stup i kvarten.

Vi har för första gången kläckt fram kycklingar hemma. Vi hade tur och fick låna en jättefin äggkläckningsmaskin av goda grannar tvärs över berget och äggen kom från min mammas hönsgård.

Vi visste inte om äggen var befruktade eller inte men efter ett tag kunde man ana lite liv därinne när vi lyste med lampa.

Sedan var vi oroliga att vi hade misskött vändningarna. Äggen skulle lutas från ena sidan till den andra fyra-fem gånger om dagen och det var inte alltid helt lätt att få till.

”Kan någon vända äggen!!?” har varit de senaste tre veckornas mest upprepade, panikslagna utrop tror jag.

Av femton ägg klarade sig alla utom ett genom hela processen. Det sista var plötsligt trasigt en dag och luktade fruktansvärt. Inuti fanns ett förstadium till en kyckling men något hade gått fel.

De övriga fjorton väntade vi med spänning på fram till dagen D, den 21:a dagen.

Jag vågade inte hoppas men tänk, skalen började spricka på exakt utsatt tid! När jag vaknade i morse pep det för fullt i kläckaren och det var så roligt.
Två fina små spräckliga kycklingar var framme och när jag kom in från ladugården fanns där två till, de var helt gula.

Senare på dagen kom ytterligare tre så nu har vi sju. De fick komma ut lite på kvällen och sitta med i soffan. Livskraftiga men beroende av mycket värme. Efter ett tag fick de komma tillbaka, de största till buren under värmelampan och de minsta får bo i kläckaren ett tag till.

Orimligt söta! Få se om de sista äggen också kläcks, annars räcker det nog väldigt bra med sju små kycklingar för oss. Nu hoppas vi att de allra flesta är brudar också, så de blir glada värphöns sen. Är det tuppar… ja då får de nog flytta. Eller hamna i grytan. Men just nu är man inte sugen på att laga coc au vin direkt. När man ser de här små dunbollarna!