Jag lämnar gården

6 oktober, 2020

Det låter dramatiskt eller hur? Och så känns det också. Ödesmättat på något vis. Som att jag ska byta världsdel ungefär.

Jag trodde inte att det skulle bli såhär, var nog aldrig ens redo i tanken men nu är det ett faktum. Och det kommer säkert att bli bra.

Vi är förflyttade från Sundsvalls sjukhus och resan kommer att gå till Västerås. Idag. 

Jag har packat, planerat, förberett och fixat. Försökt vara lugn och trygg och göra roliga saker med kidsen. Men det är trångt i bröstet ska jag säga. Det känns som att jag måste komma på ett sätt att klona mig, nu genast. Att jag måste åka iväg, söka vård, ta mitt barn till världens ände om det behövs, och samtidigt stanna kvar med rötterna fast förankrade i marken. I mitt hem, där de andra barnen finns. På gården.

Hur gör man? Hur lämnar man allt om så bara för en tid? Jag vet inte men nu tar jag i alla fall första perioden och Danne byter av mig sedan. Han måste få klart skörden, skitkörningen och plöjningen först. Mina jobb, djurskötseln och allt det dagliga kan ersättas och det görs av Linda och Emelie.

Det känns både bra och svårt att jag ska åka. Bra för att jag vill vara med och  göra det här med min dotter och svårt för att jag lämnar de andra som inte heller mår så bra just nu. Och så allt därhemma. Ja, det känns tudelat när det gäller jobbet också. Det är bra att jag kan ersättas…. och det känns jobbigt att jag kan ersättas. Samma mynt, två sidor.

Jag ska hursomhelst fortsätta sköta allt jag kan på distans. Pappersarbete i den mån det går, skrivande, telefonsysslor, läxhjälp och att finnas för alla mina barn så mycket jag kan. Jag är extra tacksam för bloggen nu också. Den kommer att hjälpa till att hålla mig ännu mer uppdaterad om allt därhemma tror jag. På ett konstigt sätt förstås. Ett nytt sätt. Men det är väl så man gör när allt skakas om. Nåt nytt.

Hej då Nysäter. Hej Västerås.

Men kom igen Hemköp
En ko-taxi beställd