Snön blev tack och lov inte den katastrof man hade kunnat befara och Danne har fortsatt med tröskningen så mycket han och Lexia förmått. Det spiller mycket men det som kommer hem, ja det kommer ju i alla fall hem. 

De här bilderna fick jag av Janis igår när han var hos oss och hjälpte Danne på kvällen. Tomt på plattan igen och korvpackning i mörker och snöyra. Men med trevligt sällskap uppenbarligen, det var roligt.

Är man galen som ens håller på? Med spannmål på det här viset i den här trakten? Kanske. Men ibland går det ju riktigt bra också. Och man har ju med i beräkningen att vissa år blir såhär även om det är väldigt tråkigt när det sker.

Jag är glad för allt som går framåt och för alla dagar som övergår i natt. Vill att den här hösten ska vara över snart.

På tal om saker som går framåt. Kan vi förresten ta ett par minuter och tänka igenom att det igår var exakt 41 år sedan man slutade betrakta homosexualitet som en sjukdom här i landet? Fyrtioett. Alltså inte hundrafyrtioett. Och att Sverige var först ut i hela världen med det? Otroligt… några år innan jag föddes bara. Innan dess var det kriminellt.
Jag läste lite om det här igår, om hur aktivister sjukskrev sig för homosexualitet för att visa hur galen sjukdomsklassningen var (en person fick faktiskt ersättning från Försäkringskassan) och hur man ockuperade Socialstyrelsens lokaler för att få bort diagnosen. Ett stort steg framåt måste man ju säga när det äntligen blev av. Fast man blir uppgiven när man tänker på hur mycket slit som ska behövas vara för att ens få vara människa. Vara den man är. Och över hur det ser ut än idag när folk blir utsatta för hot och hat och till och med måste fly för sina liv på grund av vem de älskar.

Nåväl, gay eller ej, jag önskar alla en fin tisdag.