Idag fyller jag 38 år och det är helt otroligt med tanke på att jag känner mig som 104.

Det har varit en blandad dag och jag har både gråtit och skrattat, blivit rörd och fått besök.

Jag firade på sjukhus i år och det var nytt för mig. Lite annorlunda men helt okej. Trots att jag inte kunde träffa hela min familj gick det hur bra som helst och jag blev till och med överraskad av personalen här som ordnade present och jättefint fika för mig. Händer sånt ens i verkligheten? Va? Jag höll på att börja böla för jag blev så rörd.

En annan present var att jag och mitt barn kom ut ur covidkarantänen just idag och kunde börja röra oss lite mer fritt. Det innebar också att både min mamma och min syster kunde komma hit och krama mig. Vi är hemma i Sundsvall nu igen på grund av coronan (lång, krånglig historia med sjukhusbyten, vi går inte in på det) och det är skönt att ha nära till släkt och familj. Mamma hade med sig fina paket och dessutom en hel bag full med god mat till mig. Det var rena lyckan kan jag säga och jag åt nyligen ett extramål ikväll medan jag tittade på film.

Såhär avslappnad kände jag mig sen. Fast utan tjurar.

En annorlunda födelsedag blev det, med mycket värme. För den finns verkligen överallt. Värmen. Hur jävligt det än är. Från glada pling i telefonen till tända ljus och glass och omsorgsfullt inslagna kokta potatisar i en äggkartong.

Tack. För ett år till och för att tiden fortsätter gå. Tack för allt fint.