Det är som bekant djur överallt här på gårn och idag hittade Linda en pälsboll som flyttat in i en halmhög.

En halmtuss ramlade av från fräsen härom dagen och jag hade inte tid att städa upp ordentligt. Tryckte in allting framför en av dörrarna till mellankalvarna bara. Det tyckte Fjompen var bra. Han gjorde ett eget litet katthus där han kan sitta och spana på fåglar. Eller sova. Det är väl det katter gör om dagarna.

En annan som fick en mer ofrivillig halmbostad för ett par år sedan var kaninstackarn Hoppsan. Jag kom att tänka på honom nu när jag såg den här kattbilden.
Han bodde i ladugården den där kaninen och var en fena på att ta sig ut ur buren genom att dra i gallret på ett speciellt sätt med tänderna. Han var ofta ute och skuttade och var besvärlig att fånga in. Rätt som det var hade han rymt på riktigt och gick inte att hitta någonstans. Alla dörrar hade varit stängda och jag letade igenom hela ladugården. Under kalvboxarna, bakom spånbalarna, i hörnet vid soptunnan i diskrummet och under pallen där mjölkpulvret står. Ingen kanin. Till slut fick vi anta att någon hade råkat öppna dörren ändå och att lillgnagarn lyckats slinka ut.

Dagarna gick och när han inte gick att finna trodde vi att han blivit tagen av en räv eller fågel. Vi fick betrakta honom som död. Mycket sorgligt.

Några dagar senare välte jag halmbalen när jag skulle fylla upp småboxarna med nytt strö. Gissa vad som fanns där bakom? Längst inne vid väggen? Jo kaninfan!
Han måste ha skuttat upp på balen, via spånhögen och spånbalarna, ramlat bakom och fastnat som i en fälla. Stackars lilla vän! Han hade ju varit försvunnen flera dygn men märkligt nog var han bara lite tussig och uttorkad. Men ganska sur. När han fått i sig vatten och vilat ut ett tag piggnade han i alla fall på sig och skuttade omkring som vanligt igen.