Tror jag har utvecklat ett beroende

21 februari, 2021

Något av det roligaste jag vet just nu är att klippa djur. Det känns nästan som en drog. Bort med långa pälstussar och fram med snygga, kortklippta lår. I helgen har jag tagit mig an några av tjurgrupperna i Hangarn. Nu har jag en trött kropp men är väldigt nöjd och längtar tills jag kan köra vidare med ett gäng till. 

Några av bäddarna i Hangarn fungerar inte lika bra som de andra och ju tyngre tjurarna blir desto lättare är det att de blir skitiga. De trampar ner en ströbädd som inte är så torr och fast som man vill ha den och ibland skulle man behöva halma helt orimligt mycket för att råda bot på det.

Jag hatar att ha skitiga djur men har man lösgående nötkreatur är det något man måste ha i beredskap att hantera och ibland acceptera till viss del. Väder och vind påverkar ströbäddarna. Kvalitet på halm och annat strö gör att man får olika förutsättningar över tid. I år har vi till stor del fin halm och det borde gå lätt att ha rena djur överallt. Ändå är det inte helt bra hos de största och några av dem har smutsiga lår. Värst är våra egna tjurar som fötts här på gården. De har så lång och lurvig päls att det lätt fastnar gödsel. Dessutom finns det individer som alltid lägger sig i skiten oavsett hur fin halmbädd de har. Då är det skönt att göra ett ryck och ta in dem i drivkarusellen och till vågburen för frisering. Det är en lättnad att få dem rena men också fint att se att det inte var så farligt som man trodde när man ser dem på nära håll.


Jag slänger in några tidigare tjurbilder. Fina som Linda har fotat. Själv tog jag så få när jag höll på och dessutom ska man visst vara försiktig med att visa för mycket även om jag inte skäms för någon skitfläck här och där. Det finns ju de som inte vill se hela sammanhanget.

De flesta var riktigt lättklippta och ingen verkar att ha varit särskilt besvärad av att inte vara kliniskt ren. Tät, fin päls längst in och hud utan minsta irritation visar på det. Samt det faktum att de var väldigt lugna och njöt av klippningen. Särskilt köttisarna trodde jag skulle vara sparkiga och besvärliga men de stod så snällt och verkade tycka att det var skönt.


Nyklippta och nyfikna på vad jag ska göra med näste man till rakning.

Älskade tjurar alltså. Som får så mycket skit om att de är elaka och farliga. Ja, de är inga gammkossor direkt och jo, man kan bli vansinnig på dem ibland. Men när det flyter på, när man förbereder väl och saker går som det var tänkt, då är extra kul med just tjurar. Kanske för att det inte är så självklart att de ska låta sig hanteras av någon som är tre äpplen hög och stå som teddybjörnar och bli friserade.

Man ska ha respekt för alla djur och visst är det så att tjurar är explosiva, testosteronstinna och framförallt starka och tunga. Men de är också flockdjur och vanedjur. Vi jobbar just så med våra tjurar. Hanterar dem med gruppen som trygghet eftersom vi är inte nära dem på samma sätt som man är med mjölkkor. De gör sin grej och vi ger dem vad de behöver. Men de är vana vid oss. Att vi flyttar dem, stänger in dem på bädden och socialiserar med dem från foderbordet.

När man jobbar ensam med stora djur, vilket man inte ska göra egentligen, gäller det att man är extra noga med förberedelser och säkerhet. Man kan inte vara på flera ställen samtidigt och det får inte finnas risk att djuren går fel eller blir stressade för då blir det farligt. Det måste få ta tid. Både att bygga bra drivgångar och att få djuren dit de ska. När man jobbar så och inte kan chansa någonstans, då blir det väldigt lugnt och fint. Man väntar istället för att driva på, jobbar med trygghet och nyfikenhet i stället för att puscha. Ofta går det till och med snabbare på det viset. Djuren känner av att man själv är lugn.


Bjuder på en skitgris i alla fall! Men fin blev han efter ett par minuter med min effektiva klippnäve!

I vågburen, eller behandlingsboxen som det väl heter egentligen, kan man låsa fast huvudet på tjurarna. När de känner att de inte kommer någonstans brukar de snabbt acceptera läget och stå stilla med resten av kroppen också. Till skillnad från de låsbara ätfronterna hos korna är den här boxen bra eftersom sidorna som sluter om skapar ett extra lugn. Djuren kan inte trippa åt olika håll och jag inbillar in att det blir lite som när de står nära varandra i den egna flocken. Dörrarna kan sedan öppnas på bägge sidor och man kommer åt hela djuret om man behöver. Himla bra box!

Nu vill jag bara klippa fler! Der är så givande att se resultat, bocka av och göra fint. Särskilt bland djuren. Sådana här jobb fyller både djur- och prestationsbehov för mig. Varför har det ofta så negativ klang förresten?  Det där med prestation. Jag känner prestationsglädje. Det är härligt.

 

 

Vem har byggt bo i halmen?
Tät traktor och ett nytt ord