Trött så ögonen värker. Det är märkliga kast i livet nuförtiden. Antingen jobbar man som en dåre eller så är man alltför stilla.  Just nu skriver jag från sjukhuset. Danne och jag har bytts av och jag ska lägga mig tidigt. Jag har fått supergoda muffins av min dotter och nu har vi rundat av dagen och jag ska sova.

När jag är hemma är det verkligen full fart. Jag bli arbetshög och vill hinna lika mycket på en ynklig tårtbit av tid som jag gör när jag är på plats jämt. Tidiga morgnar, mycket jobb och ofta blir det sena kvällar också eftersom man vill göra klart saker man påbörjat och mest av allt umgås med barnen. Det är lätt att bli sittande i soffan alldeles för länge när tonåringar vill kolla på serier och äta saker tillsammans. Eller när det är ett nytt avsnitt av Leif och Billy och man får vara med sin son. Att inte vara hemma så mycket har också gjort att jag uppskattar själva hemmet mer när jag väl är där. Jag vill ha städat och fint, ordning på tvätten och hyfsat hög mysfaktor. Både för att trivas men också för att allt ska funka rent praktiskt. Men dygnets timmar! Varför är de så begränsade?

Jag snittar väldigt få timmars sömn när jag är hemma så det är nog bra att det är ett annat tempo här på sjukhuset. Man blir trött på ett annat sätt förstås, i hjärnan och i själen, men det finns helt klart möjlighet att sova mer och till och med se något avsnitt av en serie utan att vara uppe halva natten. Mat får man också i detta fina land. Och kaffe. Och så får man vara med barnet som är inlagt och förhoppningsvis är man till någon nytta, i alla fall ibland.

Kanske är det bra med de tvära kasten. Utan anhörigsängplats skulle jag väl inte orka hålla på som jag gör hemma. Och om jag inte hade jobb och familj skulle jag eventuellt bli inlagd här själv. Hur det blir framåt våren när vi får ännu mer att göra på gården får tiden utvisa. Just nu är det den här bergochdalbanan som gäller.