Igår skrev jag att vi skulle visa oss från vår bästa sida eftersom vi skulle ha en praktikant på gården. Vi kan väl säga att det tur att det var rätt praktikant. Någon annan kanske hade blivit både rädd och traumatiserad. 

Det första som hände när Linda tog med vår Amanda på morgonrundan var nämligen en hemsk upptäckt. De fann en tjur med brutet ben. Så sorgligt och tråkigt och det är alltid en chock när något är så annorlunda mot det lugna tuggande som annars är det enda man möter på morgonen.

Han hade lyckats fastna med frambenet mellan en stolpe och en grind, sådant som inte ska kunna hända men händer ändå, och det var inget annat att göra än att nödslakta. Extra tråkigt var det för vi hade redan gjort det alldeles nyligen (en annan historia och inget så smärtsamt dramatiskt som ett benbrott) så det känns som att vi är i ett stim.

Det går så vansinnigt tungt just nu på många fronter och ibland känner jag att jag nästan inte orkar bli ledsen eller ens riktigt less. Man går på bara och tar match efter match, inte överraskad eller förvånad över någonting längre. Men med djuren är man rätt hudlös hur härdad man än tror att man är. Det tar djupt när något händer dem.

Det är en del av dealen förstås, som jag skrivit här så många gånger. Nödslakt ingår i ansvaret och jag är varken blödig eller rädd för motgångar. Men idag gick energin ur på riktigt och det var länge sedan jag kände mig så trött som nu ikväll.

God natt och håll tummarna för en mindre dramatisk fortsättning på veckan. Och särskilt praktikveckan.