Det är mycket vi inte rår över men vi hade kunnat vara bättre förberedda. Det är krig i Europa, prishöjningar på mängder av insatsvaror och allmänt oroligt i världen. Politiker på högsta nivå måste förstå hur viktig matproduktionen är och vilket hot en strypt lantbruksnäring är för alla, inte bara för ett fåtal företagare. 

Idag passerade dieselpriset 25 kronor litern. Det är bara en av alla prisökningar som slår hårt mot lönsamheten men det känns som en domedagsgräns att gå över. Det är allvar nu och det gäller hela samhället.

Vi har en livsmedelsstrategi som i flera år har sagts syfta till att öka svensk matproduktion. Min fråga är hur mycket som egentligen har uträttats? Det pratas om hållbarhet och bättre självförsörjning. Samtidigt har våra beredskapslager avskaffats och ingen politiker vill på riktigt kännas vid matfrågan och driva den hårt. Istället för ökad produktion kan vi inte ens upprätthålla den vi har i händelse av kris.

Som många av oss varnat för ligger vi tyvärr ganska risigt till. Vi har inga svenska lager av insatsvaror som gödsel, bränsle eller utsäde och vi fortsätter ständigt bebygga prima åkermark. Vad håller vi på med? Det är dags att öppna ögonen och bestämma vad det är för land vi vill ha!

Folk måste sluta förutsätta att allt ska serveras och fler politiker måste förstå att lantbruk, åkerier och andra viktiga aktörer som blöder inte bara är en fråga för enskilda företag. Det är en fråga för hela befolkningen och vårt totalförsvar. Vi behöver mat och vi behöver transporter. På samma sätt som vi behöver rent vatten. Är det verkligen så svårt att begripa på styrande samhällsnivå?

Vi måste göra verklighet av allt prat om att värna landsbygden. Vi behöver en hållbar och ökad livsmedelsproduktion i Sverige. Inte en stympad lantbrukarkår. Vi bönder ska göra rätt och bli ännu mer klimatsmarta och fossilfria men näringen måste kunna andas hela vägen. Stängda gårdar når inga miljömål och ännu viktigare, de sätter ingen mat på borden.

Det är dags för fler att förstå att maten inte växer fram på hyllorna medan butikerna är stängda för natten. Den måste produceras någonstans. Det kostar pengar och arbete, tid och engagemang och inget gör sig självt. Trygghet kostar. Inte bara för enskilda konsumenter utan för ett ett helt samhälle. Det är alla och slutligen våra folkvalda som bestämmer hur vi ska tackla den kris som redan står i farstun. En sak är säker och det är att vi blir totalt beroende av andra länder och deras produktionsmetoder och prissättning om vi inte har något inhemskt lantbruk kvar. Är det vad vi vill?

Fler måste förstå att maten är allas angelägenhet, trots att bara ett fåtal av oss producerar den.