Att få ut halva koflocken på bete var krångligare än vanligt i år. Motsträvigt, lynnigt och fastbromsat. Men nu är alla ute. Nästan…

Jag vet inte vad det var som stökade riktigt men redan i onsdags när jag och Linda skulle köra iväg djur till betet var det ovanligt besvärligt. De ville inte gärna kliva upp i djurvagnen trots att de har åkt många gånger tidigare.  De vände åt fel håll, vrålråmade åt kalvarna och betedde sig som stökiga efterfestare. Vi hann bara köra två vändor och fick endast ut åtta kor med kalv, eller om det var nio.

Idag fortsatte jag med resterande och då gick det bättre men det tog ganska lång tid eftersom jag var ensam. Jag skjutsade kor, kalvar och så Leif såklart en tvärs över vägen till deras fina hage. Men helt klar blev jag inte. Två kor höll sig undan hela tiden och vägrade gå på. Hur jag än gjorde. Grindar bakom, grindar i vinkel, utan kalv, tillsammans med kalv samt lock och pock varvat med stränga mammarösten. Inget hjälpte.

Till slut gjorde jag en egen grindfålla åt dem utanför hallen så de i alla fall inte var i vägen för de djur som ska vara kvar hemma. En skämsbox. Där får de vara över natten och i morgon tar vi nya tag.

Jag ställde fram djurvagnen och la in en skopa ensilage nu på kvällskvisten och då hade de uppenbarligen tänkt över sin situation litegrann. Eller så var de bara uttråkade och hungriga. En av dem, Ronja, hoppade upp i vagnen som att hon aldrig hade gjort annat och den andra kon var också på god väg. Imorgon borde de vara fullt ut redo att åka.

Tänk vad de ska ångra sig då. Att de krånglade så de missade ett helt dygn av det här.