Visst, i jämförelse med Putin, bränslepriserna och världsläget i största allmänhet är väl inte mina små urspårningar något att skriva hem om direkt. Men här är de ändå. 

Jag skyller det mesta på sommarljuset. Man tappar ju dygnsrytmen helt och blir inte trött som man ska. Jag blir nästan hög istället. Så lätt att vara ute och greja bara lite till. Så skönt att jobba sig svettig i den svala kvällen. Därför har sömnen gått åt skogen för tillfället. Jag har sagt flera dagar att ikväll ska jag minsann gå och lägga mig i tid, men har jag lyckats? Nope. Sover nästan ingenting.

Sedan har vi maten. Jag skulle behöva leva med en blodsockerkänslig treåring istället för stora, självgående barn som åker till kompisar. Då skulle jag vara tvungen att ordna regelbundna måltider flera gången om dagen och aldrig glömma bort att äta.
I lördags var jag ensam och då åt jag en mögelost till middag. Inget annat. En sådan där halvmåne, Castello Black, tryckte jag i mig. Helt själv klockan 23.57. Det var gott förvisso och jag fick nog kalorier så det räckte men hela kostcirkeln var inte riktigt med.

Som nummer tre kommer träningen. En runtreak har brutits och yogakroppen har stelnat ihop. En hantel har jag inte lyft på flera veckor men väl några kalvar och ett par ton av allt möjligt. Tur jag har det jobb jag har. Annars skulle jag väl vekna ner och förlora varenda muskel. Samt må skit mentalt.

Pappersarbetet kommer på fjärde urspårningsplats. Det finns en hög att ta tag i nu om man säger så. Och idag skulle visst momsdeklarationen lämnas in också. Jippie.

Nej, nu ska jag sluta! Man ska inte hålla på och raljera om att man varken sover eller äter utan bara jobbar. Det är blir sådant där typiskt skryt om det ”hårda lantbrukarlivet” och det tycker jag är både ocharmigt och löjligt. Det är inte coolt att slita ner sig till kropp och själ. Därför avslutar jag detta inlägg genom att berätta hur dumt det är och hur dåligt åtminstone jag funkar när jag slarvar med mat, sömn och träning. Idag till exempel, på avdelningen med barnet, frågade en person bestört om jag var jättesjuk eller jätteledsen? Jag såg så hemsk ut uppenbarligen, som ett lik, och hade ingen blick i de röda ögonen.
-Nä, jag är bara lite trött sa jag, och så gick jag in i fel patientrum när jag skulle till min dotter. Och slog huvudet i dörrkarmen när jag vände om och gick ut igen.

Därför. Äta, sova, röra på sig. Och ta sin medicin, det är också viktigt. Resten kan få spåra ur ett tag, till och med kontorsarbetet om det behövs. Huvudsaken är att man inte blir så slut att det händer olyckor, för det är det inte värt. Därför ska jag skärpa mig nu. Jag planerar nämligen att hålla länge till.