Här kommer ett mer ingående blogginlägg om ensilagelimpan. Inget nytt under solen i lantbrukskretsar men för oss var det premiär och idel nya kunskaper.

Hittills har vi bara haft ensilage i rundbalar på grund av att vi har ganska små fält och ingen plansilo. Nu när balplasten blev så vansinnigt dyr började vi räkna och tänka om. En spark i arslet att testa något nytt helt enkelt. En limpa fick det bli och nu är den gjord.

Fördelarna är minskad plaståtgång, direkt hemkört foder, mindre plastavfall under året, snabbare foderblandning och kanske kan djuren äta mer av det här mer finhackade materialet också.

Nackdelarna är att man lägger många ägg i samma korg, att man är mer beroende av ett stort antal maskiner och förare samt att det finns risk för ett ökat foderbortfall jämfört med rundbalarna där vi nästan aldrig behövt kassera något.

Håkanssons på Dacke Gård skötte hackningen med deras Jaguar 930 och vi hade våra egna traktorer och vagnar, plus ett inlejt ekipage. Vi körde närmare 80 hektar på det här sättet (de lämpligaste vallarna inom lagom avstånd) och resten kommer att rundbalas. Jag tror vi lyckades bra men vi vet inte förrän framåt vintern när limpan ska öppnas.

Extra plus för entreprenörer som har med sig hembakat bröd! Foccacia, rulltårta och fylld sockerkaka följde med från Dacke. Vilken lyx och så otroligt snällt och omtänksamt av Annika Håkansson. 

Det som förvånade mig mest var hur effektiv hacken var. Hur smidig den var att ta sig runt, hur snabbt den gick och hur hårt den kunde packa gräset i vagnarna. Imponerande också med samspelet mellan hack- och vagnförare. Minimalt spill, effektiv köring och nästan tankeläsning kändes det som.

Jag åkte med några varv i hacken och ville knappt kliva ur. Danne fick ringa och fråga vart jag tagit vägen. 

Hemma på gården lades grönmassan ut med hjullastare och gallergrep. Packning med lastmaskin enligt konstens alla regler och vi tror att vi fick till en bra form på limpan.

De rejäla gruskanterna på långsidorna förenklade arbetet mycket i början. 

Det var nervöst att packa kanterna snyggt. Tyckte jag i alla fall. Först blev det för skarpt, mer som en tegelsten än en limpa men med mer sluttande kanter kan täckplasten sluta sig tätare och ge bättre resultat. 

Här ser man hur limpformen börjar komma. Men det krävdes att man körde ner över kanten med framhjulen så det inte blev opackat längst ut. 

Doften… om jag bara kunde blogga in själva doften här!

Det är svårt att veta precis hur det ska vara men vår limpa känns välpackad och jämn och vi har varit noga med att lyssna på råd och tips. Det är riktig kul att vara nybörjare samtidigt som det är läskigt. Det är en del av tjusningen i det här yrket tycker jag. Att det finns så mycket nytt man kan lära sig på sin egen gård, i sin egen bransch, och att kollegor är snälla och generösa med kunskap och råd.

Det var kul att vara med och köra igen också. På senare år har jag inte gjort det utan jobbat hemma med djuren under skörden. Nu packade jag allt jag hann mellan lagårdspassen och övriga sysslor lades på hög under de här dagarna.

Att det kan vara så trevligt att backa, köra fram, backa, köra fram. Ett tag i alla fall!

Till täckningen hade vi både tunn folie och tjockare täckplast. Det var lite krångligt att få till, man skulle ha haft alla barn och deras kompisar hemma, då hade man nog fått allt att ligga mer still. Minsta vindpust var en utmaning.

Danne har gjort en hållare till täckplasten som funkade väldigt bra. Bara att dra ut. Här ser man hur den tjocka plasten läggs ovanpå folien. 

Fastlagt med sand längs kanterna.

Det som krånglade och blev till störst lärdom inför nästa gång var själva sluttäckningen, ovanpå plasten. Vi la fast ordentligt med sand runtom och lämnade bara ett litet hål för överskottsgas, för att morgonen efter täcka fast hela plasten. Det var ett misstag visade det sig. Limpan producerade genast jättestora gasmängder och det lilla utsläppet funkade inte riktigt bra. Det medförde att det blev svårt att täcka med ensilage utan att gasens tryck flyttade plasten ur läge. Svårt att förklara men när vi la på ensilage på ena sidan om limpan pressades gasen till andra sidan och plasten drogs upp lite ur sandlåsningen. Inte mycket men så pass att vi fick krångla och säkra om en bit. Vi öppnade upp litegrann och släppte ut en del gas så det blev lättare att dra till plasten och fylla fast så den låg där den skulle igen. Nästa gång kommer vi att lämna ena eller båda kortsidorna öppna tills vi fyllt fast ordentligt ovanpå.

Rejält uppblåst dagen efter!

Ensilage lades ovanpå som skydd och tyngd. Vi funderade på både sand och däck men det här var en enkel och tydligen beprövad lösning. 

Det känns förstås ganska nervöst att ha en så stor del av djurens vinterfoder samlat i ett och samma lager när det är första gången. Jag tror dock att vi gjort det mesta rätt och den naturliga ensileringsprocessen borde funka som den ska. Vi har inga tillsatsmedel i grönmassan så nu är det ren gräskemi som gäller. Håll tummarna och tack alla som var med!