Något sorts monsunregn har intagit Västernorrland och det blev en lång, blöt lördag. Det har regnat HUR mycket som helst och tillvaron är som ett enda långt vattentramp. 

Medan jag jobbade i hällregnet myste vissa andra i halmen. De är väldigt snabba att lägga sig ibland. Det här är Stolphallen som vi kallar den och vi sprutar in halm genom luckan i väggen (den man ser bakom tjurarna). Sedan går man in och ströar ut manuellt. Ofta händer det att ett gäng försigkomna pojkar redan har lagt sig tillrätta på halmhögen och helst inte flyttar sig.

Nope. Jag ligger bra här. 

Mellan de värsta skurarna passade jag på att köra foder till betesdjuren. Vi stödutfodrar med två balar varannan dag nu när gräset inte hinner växa ikapp.

Om man har en dålig dag är det här momentet ett bra recept för att må lite bättre. Man tar hjullastaren, griper tag i en bal och åker mot kohagen. Välkomnandet man får är fantastiskt. Alla kor och kalvar råmar i kör och kommer sättande som att man just återvänt från kriget. Vilken glädje! Vad efterlängtad man kan vara!

Sedan gäller det att få av nätet på balarna och då finns det risk att humöret svänger igen. Oavsett om de har foder kvar eller är jättehungriga ska en ny bal attackeras omgående. Alla kommer dit, tränger sig fram, biter, sliter och stångar med pannan.

Ja, jag vet, det vore ju smart att ta av nätet innan man åker in men just nu är det omöjligt på grund av väldigt blöta och sönderfallande fjolårsbalar. Man måste helt enkelt göra det inne i hagen.

Gott är det uppenbarligen och de blir så glada. Vi har två balkorgar men jag brukar även lägga några små tussar på gräset en bit ifrån så lågrangskor och kalvar slipper vänta på sin tur när de mest dominanta tar plats och börjar tugga.

Jag tycker att kalvarna är fina och muskulösa.. Det händer en del på några månader! Mammas mjölk, gräs och lite stödkorn gör susen. 

Om balkörningen är charmig i fråga om glada och intensiva djur så är ”fylla kalvgömman-momentet” mer av ett actiondrama. Det är helt otroligt vad gott det kan vara med spannmål och ett gäng kor som fått sikte på något smaskigt är inte lätta att handskas med.

Det här är scenariot, man kan tänka sig Mission Impossiblelåten som soundtrack till det hela:

Det är tidig eftermiddag och jag kommer med L60’n i lagom marschfart med en skopa korn. Svänger diskret in i hagen, försöker smyga, så gott det nu går med en hjullastare, och passar givetvis på direkt efter att djuren fått nya balar och är upptagna av dem. Jag hinner halvvägs fram till kalvgömman om jag har tur. Sedan går larmet. Kjellina som ser allt innan det ens har hänt råmar högt att nu kommer det godis. Hon tar fart, springer, tränger sig fram och de andra är inte sena att hänga på. Det blir kaos!

Med kor runt hela traktorn kör jag fram mot grindfållan där kalvarnas foderautomat sitter. Jag höjer skopan, svingar mig ut, sliter åt mig spaden och klättrar snabbt upp på grindarna och öppnar locket till automaten. Slänger ner några skopor på backen för att avleda korna och skyndar mig sedan att skotta automaten full så fort det bara går. Pang, igen med locket, ner från grinden och tillbaka in i hjullastaren genom ett hav av kossor. Någon stångar på framdäcket, en annan vrålar att de också vill ha, och jag skyndar mig att köra ut ur hagen med en hel flock av kor efter mig. På vägen skakar jag ur lite korn här och där så de stannar upp och äter istället för att följa hjullastaren. Vissa faller för den finten, andra är smartare och kommer efter mig. Till sist är jag på utsidan, kastar mig ur hytten med ett ninjasprång, plockar upp stängselhandtagen och stänger hagen snabbt som fan. Puh! Nu kan man andas ut! Borsta bort spannmålsdammet från axlarna, torka svetten ur pannan och vissla visare.