Precis såhär tycker jag tillvaron känns just nu. Som balgripen som gick sönder igen. Lite tragikomiskt och helt klart trasigt, men det funkar ändå hjälpligt på något sätt.

Danne svetsade ihop balgripen när den gav upp för några veckor sedan men nu smällde den av igen. Jag skulle bara ställa ner en foderbal till kossorna och vips var ena armen jättekort.

Nu blir det ny reparation med rör i rören och fler svetsfogar. Tidigare var den bara förstärkt på utsidan så det går säkert att få ordning på den om man får lite stabilitet från insidan också.

Det positiva och knasiga är att det går att använda den här gripen trots att den är stympad. Den orkar de lätta ströbalarna och nyper utan problem så om man är försiktig går det att lasta halmfräsen precis som vanligt.

Är det inte precis såhär livet är ibland? Helt uppenbart trasigt men på något vis går det ändå?