Det är både och det här med blogg och att visa verkligheten såsom den är. Eller låt mig omformulera mig, det är både och det här med bilder. 

Ofta kan man skriva och förklara nästan vad som helst utan att uppröra eller få skit, men en bild, det är så himla känsligt.

I helgen fick en av våra kor en dödfödd kalv. Den var helt utan päls och hade outvecklad kropp, veterinären gissade på att den var 6-7 månader gången. Ingen jättetrevlig syn men ändå. Det händer tyvärr, precis som bland människor, men för oss var det nytt då vi inte haft egna kor så länge.

Som alltid när något nytt händer på gården vill jag dela med mig. Visa och berätta. Särskilt eftersom jag har inställningen att jag vill visa mer än bara det fluffiga och gulliga med lantbruket. Jag tycker ju att det är viktigt med det andra också. Baksidorna.

Det är alltid tråkigt när det inte blir som man hade tänkt och en dödfödd kalv är riktigt sorgligt. Men det är även lärorikt mitt i allt. Man förstår storheten och miraklet med ett nytt liv lite bättre. Vad som händer inne i kossan och vilken utveckling en kalv genomgår under de sista månaderna. Huvudet får sin rätta form, benen blir länge och pälsen växer fram, alldeles lagom tjock för att passa klimatet utanför. Är det inte fantastiskt? För att inte tala om allt annat som bara funkar hos en fullgången kalv. Instinkter att dia, en kropp som klarar att resa sig, ta tillvara mjölken och sedan växa och bli stor.

Jag har några bilder på kastningen såklart, Elias fotade åt mig när jag var borta, och inte är det något farligt eller hemskt egentligen. Det är livet och döden i djurvärlden bara men absolut inget onaturligt. Men ska man visa bilder jämt? Varför i så fall? Varför inte? Jag vet inte?

Idag är det ju nästan känsligt att ens visa kött på bild om det inte är vacuumpaketerat eller allra helst tillagat.
Var ska vi ”offentliga” bönder stå i frågan om så kallade starka bilder? Vi som vill skildra verkligheten och fortbilda de som inte har någon egen koppling till lantbruk och matproduktion? Vilka bilder gynnar vårt (ofta självpåtagna) uppdrag och vad tar bara fokus från det vi försöker berätta? Vilka bilder blir missbrukade och används för att skada kåren?

Bilder är något kraftfullt, det kan man åtminstone enas om. Särskilt idag när en bild verkar vara viktigare än det som sägs och skrivs.

Mina måndagsfunderingar slutar här och trots att jag troligen skulle få mer klick med känsliga bilder så har bestämt mig för att inte visa just dessa. Den som vill kan ju faktiskt googla kalvfoster och komma till någon bra biologisajt. Själv nöjer jag mig med att jag har delat med mig av en tråkig sak på gården. Något som tyvärr är en del av det här yrket.

Kossan mår bra i alla fall och det är vi glada för, förutom att hon är halt på ett bakben. Veterinären ska få kika på henne i dagarna men vi är inte oroliga för henne. Hon lever ett vanligt ko-liv med de andra och verkar trivas igen. Tack och lov.