Nu när det har gått ett par veckor är de första kalvarna riktigt tuffa. Det går snabbt i vändningarna och de är överallt och ingenstans. Växer bra gör de också tycker jag.

Igår öronmärkte vi och gav selentillskott till de åtta nyaste kalvarna. Fem kvigor och tre tjurar var det och jag är glad att det ”bara” var dem vi behövde brottas med jag och barnen. De äldsta kalvarna, de som är några veckor gamla nu, är nämligen inte så lättfångade längre.

Det går fort för de små liven att få koll på alla fyra ben och börja härja runt. De springer och skuttar, testar att stångas och åker kana på klövarna ut på skrapgången. Och försöker växa ikapp mammorna.

Här är Brumme, han som föddes först av alla. Han har växt på sig bra och är väldigt tuff men inte störst. En annan tjur är större och har redan fått rejäla muskler över rygg och rumpa, ska försöka fånga honom på bild någon dag och se om det syns.

Livia som hade svårt att räta ut benen springer också för fullt nu. Det räckte att linda det sista bångstyriga bakbenet några dygn, och spjälka med ett knäskydd, sedan kunde hon gå ordentligt igen.

Hon har också växt på sig men är fortfarande liten. Men tillräckligt snabb för att bilderna ska bli suddiga.

De kor som har kalvat och producerar mjölk käkar ensilage från limpan medan de ännu dräktiga får rundbalar. Limpan har bättre näringsvärden och fodret är lätt att tugga och få i sig mycket av. Det ger rejält med mjölk i juvren med andra ord.
Jag tycker än så länge att tillväxten på kalvarna ser bättre ut nu jämfört med förra året. Det är kul och gör det väl värt att kosta på korna bättre mat. Starten är ju avgörande och nu i början gäller det att det är power i mjölken.

Kornas återhämtning efter dräktighet och kalvning måste också mötas upp och ett bättre grovfoder känns rätt i det här läget. Det är så enkelt med limpan nu också. Bara hämta en skopa, hackat och klart.