Så trist men vad ska man göra? Packa ihop, tvätta kalvningsrepen och jobba vidare är väl svaret. 

Det har gått extremt bra med kalvningarna i år så ett bakslag var väl ganska väntat. Idag kom det och nu har vi första kalven på dölistan. Extra tråkigt eftersom det var den vi sett fram emot mest.

Ida, vår fina renrasiga limousinkviga betäcktes med bazadaisetjuren Bamse i somras och drömmen var att få en kvigkalv som vi kunde ha kvar och avla vidare på. En välväxt tjur hade inte heller varit fel. Kanske kommer chansen igen men i år slutade det tyvärr med en jobbig förlossning och en död kalv.

När Danne kom ut på morgonen hade Ida äntligen börjat kalva. Enligt dräktighetsundersökningen i höstas borde det redan ha skett så vi har väntat med spänning de senaste veckorna.
Det gick sakta men så kan det ju vara första gången och snart såg vi att kalven var stor och att vi behövde hjälpa till. Trång kviga och väldigt stor kalv är sällan en bra kombo och satan vad vi fick slita alla tre. Även efter att vi fått fram huvudet och frambenen fick vi dra allt vi kunde för att få ut resten. Till slut kom hela kalven ut, en kviga, men tyvärr var den redan död. Jag inbillade mig att jag kände ett litet, litet hjärtslag och blåste in luft och höll på men egentligen var det nog kört redan innan. Supertråkigt. Blä! Och ja, man får tycka det fast det ingår i bondedealen.

Det enda positiva med den här svåra förlossningen var att Ida inte blev upprörd över att kalven inte levde. Hon fattade nog inte vad som hände, eller att hon ens fått en kalv, bara att det var arbetsamt och gjorde ont som fan ett tag. Hon reagerade knappt och protesterade inte när vi tog undan den. Ville bara dricka vatten och vila. Det hjärtskärande sorgliga när en ko försöker få liv i en död kalv och inte vill lämna den slapp både vi och Ida uppleva idag. Alltid något.