Dagarna går ihop för vi har det besvärligt på hemmaplan just nu. Nackdelen med lantbrukarlivet, att det inte går att pausa, är samtidigt den stora fördelen. Man måste gå vidare, gå upp och gå ut, göra saker och ta sig framåt. 

Visste ni att kängurur och emuer är två djur som inte kan gå baklänges? Jag hörde det på radion nyligen och det berättades att det är just därför Australiens riksvapen består av en känguru och en emu. De symboliserar att det är framåt som gäller för landet, alltid framåt, aldrig bakåt.
Nu är jag ju inte australiensare och jag har sällan känt så stor samhörighet med varken emuer eller kängurur men jag gillar den där tanken. Så mycket att jag nog ska leta efter några nya prydnadsdjur på mina loppisrundor framöver. Alla borde ha en påminnelse nära till hands om att vi ska framåt, att bakåt inte är ett alternativ.

Medan jag väntar på att hitta den perfekta porslinskängurun sköter jag våra egna djur som kan gå i alla möjliga riktningar. Halvväxttjurarna fick skrapat idag och strött med riktigt fin halm efter ett dygn med regn och rusk. Danne tröskade i Birsta, korna smaskade balar och Jesper skötte korvpackaren.

Det börjar bestämt kännas lite höstkämpigt och vi vill bara få undan allt och bli klara nu när dagarna blir kortare och kortare.

I morgon ska jag se över en del papper på kontoret och försöka få undan så mycket som möjligt av djurskötarsysslorna innan det är dags att vara sjukhusförälder igen på eftermiddagen. Det går tungt nu men det måste gå framåt. Alltid framåt, aldrig bakåt.