Om amkalvarna växte dåligt gick det desto bättre för vissa av kornas egna avkommor. Hög tid att skilja av några fler nu. 

På sensommaren blir det nästan lite groteskt med kalvarna tycker jag. När de börjar växa ikapp korna men ändå står och diar glupskt stup i kvarten. Krävande och omättliga är de, som att de ska äta upp hela kon.

Bild från mitten av september någon gång. 

När tjurkalvarna börjar göra upphopp på morsorna också, trots att de har en bra bit kvar både till ordentlig könsmognad och till att nå upp, då känns det inte svårt att skilja av och börja stalla in i nya grupper. Kort sagt, allt har sin charm. Tills det inte är charmigt längre.

Kvar hos korna just nu är alla kvigkalvar, även de stora tyvärr, samt de minsta tjurarna. Övriga tjurar har flyttat till hangarn och de största kvigorna ska till tältet så fort det blir plats ledigt där.

Vi behöver få iväg åtminstone två lass djur rätt snart nu för att få lite luftigare. Ett vanligt gäng slakttjurar och så hangarkvigorna. Helst igår om man fick önska.