Här råder ingen brist på närhet, åtminstone inte från djurhåll. Alltid är det någon som vill gosa, buffa eller slafsa, så man behöver aldrig känna sig ensam eller oönskad. 

Djur ändå… vilka livräddare de är med sin närhet. Nog är de jobbiga ibland när de försöker äta upp ens hår eller buffar för hårt mitt i knävecket. Men allt det där andra vill man inte vara utan. Som varm, nyfiken koandedräkt i nacken, en uppsträckt hals att klia eller en kalvmule att gossgossigosa med.

Vi behöver kontakt för att ens kunna överleva. Jag jag har läst någonstans att det är lika hälsofarligt att gå utan närhet som det är att röka. Kan det stämma? Jag tror på det i alla fall. Helt klart. Man tynar ju bort om man blir för ensam, åtminstone känns det så. Om man aldrig får känna värme och ett annat blodomlopp än det egna.

Fördelen med djur är att de inte dömer. Och att de är så enkla och närvarande i sina kroppar. De ger sin närhet så självklart, på sätt som gör det lätt ta emot den helt förbehållslöst. Utan allt krångel, allt förbannat krångligt krångel som kan ingå när det gäller oss människor,

Klappa en katt, en kalv eller en lemur. Det förlänger livet, eller gör det åtminstone lättare att leva.