Är det någon gång jag är lättlurad så är det när kroppen är sjuk men min hjärna vill tro att jag är frisk. Det är så tråkigt att vara krasslig att jag intalar mig att det inte är så farligt. Och det är det väl inte heller. Att vara förkyld alltså. Vilken ynnest att inte ha värre hälsoproblem. Men ändå tråkigt.

I helgen blev jag superförkyld med feber, huvudvärk och hela midevitten. Knaprade alvedon och klädde mig överdrivet varmt hela söndagen och ägnade mig åt att sköta djur och klippa kor i lagom takt under ständigt snorande. På måndagsmorgonen vaknade jag tidigt och var på ett osannolikt strålande humör. Kände mig så kry och tänkte att jag måste ha tidernas bästa immunförsvar och läkkött. Knappt ett symtom! Upp som en sol och ut och jobba, inga som helst problem för jag var världens friskaste person.

Nu däremot, är det ner som en pannkaka för min del. Ett dygn senare och mitt huvud proppfullt av snor och min bästa vän är lillsprejflaskan med Otrivin Mentol. Jag befinner mig på sjukhuset med flickan och vår värmeflaska och har precis fått göra covidtest som tack och lov var negativt. Blä! Jag vill jobba och träna, helst utan att avlida på kuppen!

Den här veckan som nu är inne på sin andra dag kommer oavsett hälsostatus att innehålla fortsatt klippning av kor och förhoppningsvis en rejäl framskridning när det gäller vatten- och värmeprojektet. Det är kallt nu, särskilt på nätterna så vi vill ha allt färdigt och få ner alla ledningar och kopplingar på säkert avstånd från frost och kyla.

Vi behöver också få hem fler balar och fortsätta tömma gödselplattorna innan vintern är över oss på riktigt. Håkan som är vår räddande traktorängel ser till att det blir gjort, lass för lass och det är en väldig tur.

I någon mellanakt ska jag även ta tag i pappersarbetet som återigen har samlats på hög men det orkar jag inte ens tänka på just nu. Dags för en ny hutt nässprej och kanske en kortare slummer. Fördelen med heltidsföräldratjänst är att man kan vila.