Ja, hur är det ens möjligt? Ett sådant unket felprioriterande? Skamligt, det är vad det är! 

Att blogga om kalvar när det finns en HUND att visa upp, det är visst ett svek utan dess like. Särskilt när hunden tydligen är mer av ett barn än just en hund.

Om hundbarnet är barn till mitt barn, då har ju jag…åherregudihimlen…plötsligt ett barnbarn! Tja, då kanske det ligger något i kritiken ändå?

”Hur kan du?”

Så här är han nu, Hugo, min dotter Matildas lilla bäbis/mellanpudel. Visst är han fin?

Oerhört söt och tillgiven är han och vem kunde ana att en sådan här liten tuss kan kännas så mycket som en ”riktig hund”? Jag har alltid tänkt mig att små pudlar mest är något som gamla fransyskor promenerar med till och från boulangeriet. Inte att de kan passa precis lika bra i en epatraktor eller vilt lekande i diverse snöhögar.

Hugo är söt vad han än gör och jag börjar nästan förstå hur det måste vara att få barnbarn på riktigt. Jag tror jag ser honom i ett speciellt ljus om man säger så.

Han vickar på nosen på ett gulligt sätt, äter melon sötast av alla varelser och har de raraste små ulliga frambenen som någonsin skådats!