Nu har vi passerat hälften och det är alltid skönt när gruppen med färdigkalvade kor är större än de som ännu väntar. Roligt är det också. Att ha många småttingar i farten. 

Idag jobbade Maja igen, hon har varit borta ett tag, och vi passade på att få fast en del öronmärken. Vissa av de yngsta är fortfarande omärkta men vi fick undan ett bra gäng innan eftermiddagskaffet.

En kul grej med vår kobesättning är att man aldrigt vet riktigt hur kalvarna ska se ut innan de kommer. Eftersom vi har olika raser på både kor och avelstjurar kan en del överraskningar ploppa ut. En av de helsvarta anguskorna fick till exempel en ljusbrun kalv häromdagen.

Många tycker att det är lite oseriöst med en blandbesättning men själv tycker jag att det är trevligt. Vi har ingen direkt favoritras och därför känns det bra att inte ha alla ägg i samma korg. Vi prövar oss fram och alla kalvar är korsningar i år. Nästa år kommer fler att vara rena simental men det ska jag berätta mer om en annan gång.

De flesta av korna är renrasiga men blandningen består i att vi har flera olika raser såsom angus, charolais och simmental. Målet med våra dikor är att få fram bra djur till slakt via deras avkommor, det vill säga tjurar (helst) med fin muskelansättning, stor volym och som är goda foderomvandlare. I det arbetet försöker vi hitta en medelväg mellan lätta och tyngre raser. Att till exempel mixa anguskor som är robusta och har lätta kalvningar med större Blonde d’Aguitaine-tjurar har gett avkommor som vuxit bra och och kvalat in som fina slaktdjur.

Med åren försöker vi fasa ut en del av de korsningskor vi ändå har men det är lättare sagt än gjort. Många av favoriterna är just korsningar och det behöver ju inte vara det sämsta heller. Ellie och Kjellina till exempel, vägkorsningar båda två men de är riktigt duktiga kor som ger fina kalvar tack vare god omvårdnad och mycket mjölk. Just deras kalvar ska jag också visa någon dag. Bara de behagar fastna på bild.