Det börjar lite trevande men släpper direkt när Johan Floderus berättar om hur hans mamma hotade att slå in knäskålarna på honom om han tog jobb i Afghanistan som tolk åt försvaret. Efter ett tag inser man att det kanske inte blev så mycket bättre, varken för honom eller mamman, att han blev EU-tjänsteman istället. 

Årets andra sommarprat handlar om Johan Floderus fruktansvärda tid som inspärrad utan rättegång i ett ökänt iranskt fängelse. Faktan och politiken går jag inte in på för det är inte det viktiga här. Själva essensen och kärnan i berättelsen är något helt annat. Det handlar om det lidande Floderus genomgått och hur han påverkats av det som människa.

Många sommarprat handlar om svåra perioder. Människor som går in i kriser, hanterar dem bra eller dåligt och sedan kommer ut på andra sidan. Det kan vara dödsfall, sjukdom, skilsmässa eller psykisk ohälsa. Ofta tycker jag att det blir mest självgott och mästrande, ett maraton av självförhärligande och utveckling. Vissa tycker kanske att det här också är ett sådant program men jag gör absolut inte det. Det här är något annat. Inte för att lidande måste vara såhär extremt för att räknas, utan för att det här är på ett annat plan. Det är trauma men det är inte så kallad traumaporr.

Det Johan Floderus delar med sig av är att vara människa. Att förändras i grunden av svåra upplevelser, och samtidigt inte förändras så mycket alls. Att finna det gudomliga, få tag på det man vill omskapa, omvärdera hos sig själv och förstå vad som är viktigt. För att sedan reflektera över hur lätt det är att falla tillbaka i det värdsliga igen efteråt.
Det är när man kommer dit, tror jag, når varvet runt, som man verkligen har varit med. Och dessutom lärt sig något på vägen.

Jag berörs av historien och ett av de starkaste partierna är när vi får höra hur Floderus partner fick kämpa och sörja i största hemlighet. Hade Johan Floderus varit ihop med en kvinna hade hon kunnat slita öppet för att få hem honom. Visa sin saknad och kanske nyttja media på ett annat sätt. Så funkar det inte när man lever samkönat och har med Iran att göra. En viktig påminnelse om hur världen ser ut.

Vidare gillar jag lättheten i allt det enormt tunga. Hur berättaren gläds åt alla nya vänskaper mellan människor som var engagerade i hans öde. Hur han funkar nästan som vanligt igen efter lidandet, fortsätter drömma och bygga en framtid, men också tar vara på det han lärt sig. Alla erfarenheter från dygnen som inlåst och isolerad.

Det här sommarpratet ger hopp om att man kan ta sig igenom väldigt svåra saker. Till råga på allt med vettet i behåll.

Snabbt om Johan Floderus sommarprat 22/6

Bäst: Det hoppfulla djupet, det enkla i det svåra. Kärleken.

Sämst: Gråten i rösten (förlåt, det är verkligen befogat men jag blir illa till mods)

Lantbruksreferens: Ingen alls

Igenkänning: Nu har jag inte suttit i iranskt fängelse men jag kände igen mig mycket från annat som är svårt. Om det som händer inom en och skillnaden mellan lidande och lidande.

Musikval: Pampigt och passande, varierat på ett bra sätt.

Känsla: Hoppfullhet.

Helhetspoäng: 4 ensilagebalar av 5 möjliga.

Bästa citat: ”Jag önskar inte att min värsta fiende ska behöva utstå något sådant här, men nu när det har inträffat, låt mig lära mig av det på bästa möjliga sätt ”