Hur hemmablind kan man bli ibland? Stök och skräp i mängd men till slut är det som att man inte ens ser det.

Vissa utrymmen drar verkligen till sig skrot. Ett sånt här hörn nere hos korna till exempel.

Tillräckligt långt ifrån själva hallen för att inget skräp ska hamna bland djuren och tillräckligt nära i blickfånget för att man ska tänka ”jag lägger det här så länge bara” och ”här kan jag röja upp lite enkelt vilken eftermiddag som helst”. Sedan går tiden utan att den där eftermiddagen kommer och till slut registrerar man inte längre att det ser ut som att någon har sprängt stället.

Igår morse fick jag ett städryck och tog äntligen tag i det där skrothörnet. Och se vilken skillnad det blev.

Sedan öppnade jag dörren till kuren där vattnet kommer upp… Giv mig styrka. Hur gick det här ens till?

Det blev aningen bättre där med.

Det är skönt att ta tag i lite rensning ibland tycker jag. Fast när jag börjar på ett ställe är det som att fjällen faller från mina ögon och jag plötsligt ser all annan skit också. På gott och ont. Det blir mycket att röja men resultatet blir ju bra och arbetet är tillfredsställande.

Och så är det ju lite komik i det faktum att jag står där sen och betraktar hur fint det blev och tänker att nu jävlar. Nu ska det aaaaaldrig bli stökigt igen. Någonsin!
Det vet man ju hur det brukar gå.

Fikarummet städade jag också. Hoppas Linda blir glad.