Vissa årstidsbundna jobb är bättre än andra. Och vissa blir roligare med åren. Att kontrollera stängsel och titta till betesdjur är ett sådant. 

Jag har skrivit det förr men livet med kor, eller ska jag säga själva grejen med kor, har börjat klarna för mig på sistone. Jag börjar så sakteliga förstå det där som många andra har. Det speciella bandet till kor. Just kor.
Att jobba med ungtjurar och kalvar är inte sämre eller mindre intressant. Det är inspirerande och snabbt och kan inte skötas med vänsterhanden som vissa tror. Det har också ett djup. Men det är ett faktum att det blir andra sorters band med djur som man har kvar på gården år efter år.  Inte sämre, men annorlunda. Andra relationer.

När man går sin runda och kollar att allt är okej i beteshagarna kommer korna springande. Någon av dem ropar nyfiket till de andra och så kommer ett helt gäng. Några få ligger kvar en bit bort men de flesta har svårt att låta bli att komma fram.

De är inte bara ”korna” längre, de är Ellie, Gräddes mamma, 86:an och Glas-Klara. De äldre gjuter trygghet i de yngre och håller koll så att alla sköter sig. Inget spring utanför stängslet och ordning och reda med alla kalvar som ska passas.

– Hej och välkommen. Vad kul med besök. Titta hur bra vi har det och hur fint kalvarna växer, ser det ut som att de säger.

När vi hade mellankalvar och tjurar på bete var stängselrundan mer opersonlig. De djuren var också nyfikna men det var inte på samma vis. De hade liksom fullt upp med sitt.
Dessutom var man alltid mer orolig för att de skulle rymma. Och att de inte skulle tillgodogöra sig maten på bästa sätt så de kunde växa ordentligt. Mjölkrastjurar och våra skogsbeten var inte den bästa kombinationen och man fick stödutfodra nästan från start.
Med dikorna är det annorlunda. De är bättre foderomvandlare som klarar sig bra och producerar näringsrik mjölk åt sina små.

Om korna kunde tala tror jag att de skulle berätta om mig som en lite svår nöt att knäcka. De skulle säga att jag var tillbakadragen i början. Lite misstänksam och en som inte riktigt ville komma nära. Jag var ovan vid att vara tätt inpå och rädd både för att bli trampad och missförstådd. Och för att fästa sig, skulle de säga.

Trevligt att vi har lärt känna varandra bättre nu.