När man ska förbereda och förenkla inför nästa dag blir det alltid nå’ tok. Eller hur? Igår undrade jag om det hade varit enklare att bara strunta i allt. 

Jag skulle köra fram alla balar, blanda foder på kvällen och ställa i ordning för morgonens blandning. Då smällde en sprint av och tappen till gångjärnet i balgripen ramlade ut. Naturligtvis när jag hade den i spänn mot balhögen så allt blev snett och gick inte att få tillbaka.

Sedan skulle jag göra extra fint i kalvladugården och se till att det var lättjobbat till morgonen. Då fann jag en död kalv.

En annan kalv rymde genom ätfronten, korna rev ner en stor hög med balagrindar och så fort jag tyckte att jag kom på banan ringde telefonen i ett och vägrade koppla upp sig mot peltorkåporna.

Slutligen skulle jag bara skrapa rent och halma hos de mellanstora djuren. Då fick jag stopp i halmfräsen.

Lucas, vad är det frågan om?

En halmtuss hade fastnat i kasthjulet och jag fick öppna luckor, klättra, peta med kniv och mejsel, svärande med ilsketårarna inte långt borta.  Till slut lyckades jag trycka hjulet bakvägen och tussen lossnade efter många om och men.

Lång in på kvällen blev jag klar. Danne hann till och med hem från gräskörningen och kunde hjälpa mig med det sista. Nu i morse fick jag belöningen, några arbetsmoment mindre och välställt så långt det gick. Turen verkar ha vänt för inget gick sönder, inga djur trillade av pinn och jag behövde inte svära en enda gång. Det finns hopp för veckan.