Lugna avelstjurar är trevligt. Men det är faktiskt lite jobbigt när de är så bekväma att man måste skotta fram dem ur en spånhög. 

I vår nya tjurbox samsas häradsbetäckarna Bob och Elvis om dagarna. Här slipper de tramsiga småtjurar och har lagom med utrymme att röra sig på. Inte för litet så de blir stela och tappar muskler men inte heller för stort så de springer omkring för mycket och riskerar att skada sig.

Att inte ha dem i större grupper gör det lätt att hålla koll på dem och vänja dem vid att bli hanterade. De är i fokus när de har egen kupé och lär känna oss mycket bättre. Fint tycker jag, man vill alltid ha en trygg relation till tjurar som ska gå bland kor och kalvar.

Elvis är halv blonde d’aquitaine och Bob är renrasig simmental. Snygga va?

Bädden i boxen består just nu av bara spån och det finns inga hårda ytor alls. Lyxigt så det förslår. Elvis skulle förvisso kunna klara sig var som helst, han är extremt hållbar än så länge, men Bob är känsligare. Han har har haft problem med klövarna och det är inte förrän nu, efter lång vila, verkning och klossar som han är bra igen. Därför känns det extra viktigt att han får gå mjukt.

Anledningen till att han inte flyttade på sig när jag öste in en skopa spån i fredags hade alltså inte att göra med värkande fötter denna gång. Snarare ett väldigt lugnt sinnelag. Har Bob lagt sig för att vila, ja då ligger han där. Återställda klövar eller ej.