Vilken resa. Väldigt passande att Dragomir Mrsic blev skådespelare till slut för hela karlns liv är ju en film. Ett hemskt actiondrama ända från början, med sorgliga inslag, massor av våld men också ett helt okej slut.

Det enda jag kan titta på när jag ser denne man är ögonbrynen. Och det enda jag hör under de första minuterna av sommarpratet är den skumma, monotona rösten. Jag trodde jag skulle störa ihjäl mig på den men innehållet i programmet tar över och man kan uppenbarligen vänja sig vid allt.

Vi får höra en stark historia om uppväxten i Bosnien och en trasig familj med våld och skräck. Sedan en flytt till Sverige och nya sorters utmaningar och rädslor.
När syskonen tar sin tillflykt till drogerna tar Dragomir studenten och blir därefter en framgångsrik rånare. Det hela slutar med ett jätterån av en värdetransport och det blir rättegång, dom och en rymning från rättvisan. Sedan ett långt fängelsestraff som faktiskt blir en vändpunkt. För efter det är det nya tider som gäller och Dragomir blir kampsportstränare och börjar leva ett hederligt liv. Till sist kommer de stora skådespelarframgångarna och han blir känd svensk på duken och i TV. Man kan knappt tro att det är sant men det är det tydligen. Den här mannen har gjort allt det där och även lyckats bilda familj.

Sagor som denna brukar ofta kännas för tillrättalagda och teatrala för min smak men här tycker jag att det blir ganska bra. Dragomir Mrsic återkommer ofta till att det viktigaste som finns är att bli sedd, både som barn och vuxen, och att allt kan hänga på att någon vågar ge en medmänniska en chans. Utan det är vi förlorade och det blir smärtsamt tydligt i berättelsen. Det hade lika gärna kunnat gå åt skogen för Dragomir och det vet han om. Han är ödmjuk trots alla framgångar och han står för det han gjorde i sitt gamla liv utan att det blir en snyfthistoria.

Snabbt om Dragomir Mrsics sommarprat 27/6

Bäst: Action och eftertanke i någon sorts bosnisk symbios

Sämst: Rösten

Lantbruksreferens: Ingen tror jag. Det här är så långt ifrån bondelivets rutiner och vardagsdramatik man kan komma.

Igenkänning: De där små tillfällena från barndomen som man bär med sig hela livet. När någon sa något som kom att betyda mer än de någonsin kunde tro.

Musikval: Låtar som passar handlingen i ”filmen”. Scorpions och Johnny Cash bland annat.

Känsla: Fascinerande och jag blir lite trött fast det är han som lever livet i 200.

Helhetspoäng: 3 ensilagebalar av 5 möjliga

Bästa citat: ”Vad vet jag? Jag är bara Gago”