Som jag hatat duvorna som skiter överallt och ställer till det. Om jag bara visste att det skulle bli sju resor värre när hälften av dem försvann.

Det är något speciellt med att hysa agg mot fåglar. Så oerhört frustrerande. Det är så tydligt att man inte kommer åt dem och de har så många retsamma övertag. Kommer ofta i flock, kan flyga iväg när man försöker oskadliggöra dem och har kanonbra överblick på allt de kan förstöra.

Jag trodde att jag ogillade duvor. Aldrig tänkte jag väl att jag skulle längta efter dem? Men, men det är tyvärr som ordspråket säger; ”Man saknar inte duvorna förrän man har fulla gårn med kajor istället”. (Bondepraktikan, lokal Nysätersversion)

För precis så verkar det vara. Har man duvor håller kajorna sig borta men får man ändå in kajor trycker de snart undan duvorna.

I år har vi fått känna på hur det är att ha äkta fågelbekymmer för om något kan orsaka huvudbry och ångest så är det kajor har jag märkt.
Duvor kuttrar irriterande, vaggar omkring och äter och skiter överallt men kajor, de är ju för tusan gängkriminella! Hackar stora hål i balar och ensilagelimpor, skriker och kaxar upp sig samt vägrar lyda ordningsmakten (Danne).

Jag har varit kraftigt oroad den här sommaren även om vi kommit lindrigare undan än många andra. Hur gör folk när kajor blir ett riktigt problem på gårdarna. Hur lyckas man hålla spannmål och ensilage någorlunda oskadat?

Som tur är verkar vi ha fått en respit just nu, två skrämfåglar på spön gjorde större verkan än vi kunnat tro och kanske har vi kommit undan med blotta förskräckelsen och många rullar tejp? De flesta kajor är faktiskt borta nu och duvorna syns alltmer.

Aldrig ska jag klaga på dem igen!

(Bilder från pixabay, lyckades inte ladda upp några egna)