I veckan har jag letat granbarkborre. Det var inte så svårt av två anledningar. För det första, jag vistas mycket i skogen. För det andra, jag är tack vare god skogshygien och rörligt markvatten förskonad från stora angrepp.

Eftersom jag har en unghund som behövt mycket omsorg så har jag vistats mycket i skogen. På dessa vandringar passar vän av ordning på att leta efter barkborrarna och memorerar var det är angrepp. Det har dessutom visat sig att hunden ofta hittar vildsvinsspår i närheten av angripna träd. De äter nämligen de i marken övervintrande små gynnarana.

Att jag har rörligt markvatten leder till förhållandevis friska granar. Lutningen är från söder och mot norr. Friska granar klarar av angrepp bättre. Deras krigsföring består av att kunna producera kåda. Jag har försökt att hålla en god skogshygien vilket visat sig vara lyckosamt.

Två olika härjningar

På ett nationellt plan är det jobbigt för många privata skogsbrukare. Man förlorar stora virkesvärden. En liten tröst är att det kunde vara värre eftersom man kan planera nya granar efter barkborrens härjingar och sen är produktionen på gång igen. Hade det i stället varit personal från Skogsstyrelsen som härjat kunde man fått nyckelbiotoper i stället och de omöjliggör produktion för all framtid. Således är jag dubbelt förskonad.