Jag tror det var ett bra år, bara 18 döda i församlingen enligt prästen. Jag vet inte hur många som fötts eller hur många som flyttat in i vårt område men jag misstänker att det är fler är 18 människor.

I går var det alla helgons dag. Det är den dagen vi hedrar våra döda. Ni vet de som byggt upp detta land till var det är. Ja eller snarare till vad detta land en gång var i alla fall. Vi tänder ljus i mörkret denna natt och gud borde veta att det behövs.

Lite förenklat var det som vanligt i kyrkan. Längst fram sitter de som förlorat någon detta år. På raderna bakom sitter familjevis de olika gamla bondesläkterna. De som i generationer varit samhällets stöttepelare. Att i stillhet mentalt färdas mellan de dödas vardag och min är stort. Så mycket positivt har hänt men det hade inte hänt om inte förfäderna kämpat mot dumheter och oförrätter.

Vill bara skrika

I helgen har jag hört två mörka förstahandsberättelser om hur Sverige behandlar de som är gamla. En kvinna fick vänta minst 36 timmar på att operera ett brutet höftben. En annan skulle kunna leva 20 år till med rätt vård men i stället utreds det för palliativ vård. Vist  saknar jag pappa. Han dog för tidigt. Men frågan är om han inte har det bättre där han är. Känns som om man vill skrika rakt ut!

Nåväl, det kan tyckas larvigt men jag rådgör ibland med mina förfäder, så även i går. Vet inte om det är de eller jag själv som ger svar på mina frågor men jag upplever i alla fall att frågor ofta får svar för mig på Axbergs kyrkogård.