Jag sitter på länk och lyssnar på en konferens om landsbygden med fokus på Norrland. Det är inte helt lätt när det laggar en hel del. Vi talar bland annat om att landsbygden saknar ett erkännande. Eller om det är människor rent allmänt som saknar ett erkännande.

På temat läste jag en klockren text på nätet med koppling till just landsbygdens erkännande. Tänker inte avslöja vem som skrev det men han skrev i alla fall så här.

 ”En sak som jag tror skulle minska klyftorna mellan stad och land är om vi på landet en gång i månaden körde genom stan och så stod ni i stan uppställda längs gatorna och bugade”

Det ligger något tungt och underfundigt i repliken. Läs den gärna igen.

Man kan se på staden som en ladugård och jag är bonden. En plats där man behöver fylla på med foder, köra bort skräpet som de producerar. Man pysslar om dem, klappar dem medhårs, har överseende med att de är lite annorlunda.

På nått sätt handlar det om hur vi ser på varandra utifrån våra egna värderingsmallar och inte låta dessa vara statiska. Allt som lever förändras. Dara döda saker är stilla.