I serien om försäljningen av Sveaskog och frågorna har turen nu kommit till egendomsskyddet eller rätten att äga, bruka och handla med enskild egendom. Vill du få en bredare bild om hela utförsäljfrågan av Sveaskog gör du klokt i att läsa tidigare blogginlägg här samt gärna en debatt på Svenska Dagbladet med rubriken ”Dags för landsbygdens största reform på 150 år”.

Egendomsskyddet handlar om att ingen ska kunna fråntas rättigheten att äga, bruka eller handla med sin egendom och rättsstaten uppgift är att skydda den som bisitter ”varan” från stöld. Systemet är en av alla moderna mänskligheters fundament, i den fria världen i alla fall. För oss lantbrukare är det paradoxalt nog allt oftare som det är staten som utför stölden.

Men äganderätten är inte konstant. Den förändras över tid och varje generation måste bevaka den så att den inte försvagas. Bevakar man den inte så relativiseras äganderätten till en svagare kusin. Och till slut handla äganderätten om en ersättningsfråga och inte en fråga om mänskliga rättigheter. De senaste 20-30 åren har vi inte försvarat egendomsskyddet och då har rättigheterna löpt amok. Samförstånd har varit viktigare än försvar.

Den som tror att staten som landets största ägare är en effektiv garant mot en försvagad äganderätt har missat paradoxen. Den som försvagar äganderätten är de facto just samma stat. Om staten tar något av Sveaskog är det i det närmaste att likna med en intern transaktion där ägaren inte lider någon skada. Således finns ingen anledning att försvara sig mot inskränkningen. Och jag skulle vilja gå så långt att Sveaskog och staten gemensamt genom sitt agerande varit pådrivande av försvagningen av egendomsskyddet för oss markägare, medvetet eller ej.   

På nyheterna har vi i dagarna kunnat följa politiker och människor som firar första maj. En central del av budskapen inom den rörelsen är makten över produktionsmedlen vilket även ger möjligheter att styra befolkningen. Sveaskog är på landsbygden en ständig påminnelse om det system som bygger på ett gemensamt ägande där fri företagsamhet är ett rött skynke. Både ordet gemensam och kommunism är närbesläktade ord som kommer från latinets communis. Idéer om att produktionsmedlen ska vara gemensamt ägda. I den kontexten står Sveaskog inte på barrikaderna för att försvara landsbygdens egendomsskydd. De är symbolen för det motsatta.

Genom att sälja statliga Sveaskogs markinnehav i mindre marklotter skapas per automatik fler och starkare personer som på ett helt annat sätt kan ta upp kampen när rättsstaten gör sina försök att förminska våra rättigheter. Som jag ser det så är man antingen är man för eller emot en sådan utveckling. För mig är det enkelt, hur är det för dig?’

Nästa nedslag i denna serie handlar om Sveaskog och politikerfrågan.

PS om någon undrar så har fåren snart lammat klart DS