Ja, nu har vi hunnit över all våran vete areal tre gånger med gödningsspridaren i år. Det innebär för oss att hela huvudgivan nu är på plats. Hur tänkte vi då nu när vi körde den sista delen av givan? Så här gjorde vi den här gången.

Vilken giva?

Först så bestämde vi oss för vilken giva vi vill hamna på. För att göra det så kollar vi inte helt otippat på gödslingrådstabeller från Yara, men även Jordbruksverkets ”Rekommendationer för gödsling och kalkning” för att hitta en bra nivå. Vad är då en bra nivå? Ja, än så länge är det ju svårt att bedöma den slutliga skördenivån. Även om det just nu känns som att det är en väldigt bra skörd på gång, så kan det ju ändra sig på vägen. Markleveransen av kväve är med svår att bedöma så här tidigt, även om nollrutorna nu börjar skilja sig från resten av fälten så är det svårt att bedöma några riktiga nivåer. Därför får det bli någon slags grundgiva, så får vi se vad som händer på vägen helt enkelt. Vi valde att lägga oss på en lagom totalt huvudgiva på 149 kg kväve/ha i snitt. Det gör att om vi räknar med att inte gödsla för protein och inte har några förluster alls, så ska kvävet räcka till ca 7 ton brödvete/ha beroende på markens mineralisering. Det är ca 2500 kg mindre per ha än våran snittskörd på fem år. Det får alltså vara en bra start så länge.

Delad huvudgiva

Vi väljer ju att dela upp våran huvudgiva på tre. Vi ser många fördelar med det, men en av fördelarna vi tycker finns är att vi kan anpassa oss lite efter förutsättningarna. Vi är ju som sagt var lite rädda för att få en torr vår. Därför lägger vi ut en lite skvätt (54 kg N/ha) tidigt i form av Axan 27-4 (50% nitrat-kväve och 50% ammoniumkväve. Sedan beroende på väder så kör vi ut Ammoniumsulfat NS 21-24 i en giva på 100 kg/ha, 21 kg N/ha och 24 kg S/ha. Det gör vi för att om det redan då verkar bli torrt kunna köra kalksalpeter (som ju saknar svavel, men innehåller stor del nitratkväve) i nästa giva. Ammoniumsulfaten innehåller ju bara ammonium-kväve. Det behöver ju alltså genomgå nitrifikation innan växten kan ta upp det, eller för att risken för denitrifikation ska uppstå och förlust i form av kvävgas. Sedan när vi ser att vetet börjar komma igång med tillväxten och kväveupptaget på riktigt, så kör vi den sista delen av huvudgivan i forma av Axan igen (om det inte är risk för torrt väder framåt). Den brukar resultera i att vi hamnar mellan 120 – 160 kg N/ha i total huvudgiva beroende lite på året. Så gör vi.

N-sensorn fick vara med

Nu när jag då körde denna sista delen av huvudgivan, så har jag låtit N-sensorn vara med och reglera givan upp och ner litegrann. Vetet har ju som sagt var börjat växa och ta upp kväve i bladmassan där ute på fälten nu. Det gör ju att N-sensorn faktiskt har något att läsa av och jobba med där ute nu. Det finns redan nu stora variationer ute på vetet och inte bara från fält till fält utan även inom samma fält. Dessa skillnader syns ju med ögat och sensorn ser dem ännu bättre. Efter att ha kört N-sensor några år nu, så börjar jag se tendenserna på hur vetet utvecklas på fälten och hur kväveupptaget ser ut. Jag ser tydligt att där N-sensorn redan nu visar att det är mindre kväveupptag även stämmer med vad jag får när jag gör kompletteringsgödslingen i slutet av stråskjutningen. Därför får N-sensorn redan denna givan vara med och styra givan lite upp och ner. Vi börjar redan nu att jämna ut förutsättningarna på vetet för att använda kvävet så smart som möjligt. Vi lägger alltså mer kväve där grödan är lite sämre och tvärtom.

Inte så stort spelrum

Även om det är så att jag redan nu ser var det troligtvis kommer att läggas på mer eller mindre kväve nästa gödslingstillfälle, så får N-sensorn inte att ut svängarna för mycket. Den fick bara gå emellan 70-80 kg N/ha. Dels så kan det hända mycket på vägen framåt och dels så finns det inte hur mycket som helst att spela på just nu. Juliusvetet har i princip tagit upp mellan straxt över 0 kg N/ha och 30 kg N/ha enligt N-sensorn och det stämmer nog bra är min uppfattning. Det mesta pendlade ändå mellan ca 5 och 15 kg kväve i bladmassan, så då var inte mer utrymme nödvändigt. Sen är det ju med så att lägga på mer än 5 kg extra på det vetet som är lite sämre resulterar i en hyffsat mycket högre giva där. Det är ju som sagt var fortfarande april och vädret kan busa rejält, så en för hög giva känns otäckt med risk för förluster. Skulle vi inte vara rädda för förluster, så skulle denna givan garanterat varit högre. Därför känns det fel att gå för högt. Det känns samtidigt fel att gå för lågt på de bra delarna, för där växer det lite fortare/mer och gör av med lite mer kväve pga av det. Det är ju sen under stråskjutningen som kväveupptaget är som störst och då vill vi inte att det tar slut.

Stor ansvar

Jag tycker verkligen att det här med kväve är svårt. Kvävet gör ju nytta på fälten för grödan, men inte om det är någon annanstans. Det gör absolut ingen nytta för oss om det läcker ut på något sätt, varken för plånboken eller miljön. Att köpa och sprida något utan att få nytta utav det ju inte alls så ekonomiskt. Kvävet gör inte heller någon nytta i säckar i maskinhallen, men ingen skada heller. Däremot är det ju dyrt att ta en låg skörd, särskilt om det är för att kvävet inte varit på plats när det skulle. Som sagt var det är ett stort ansvar vi har att vi använder kvävet på ett smart sätt.