Känner ni till Pepparn?
Om ni inte känner till honom så behöver ni inte skämmas. Jag hade inte hört talas om honom förrän för ett par år sedan, men han var en tid en rikskändis och han har gjort stort avtryck inom dragspelsmusiken. Det första fotot är från 1972 och taget av Michael Brannäs
Pepparn, eller Leif Pettersson som han egentligen hette, var en mycket skicklig dragspelare som föddes och levde till stor del straxt norr om Lindesberg. Han var född 1953 och lärde sig spela dragspel i fyraårsåldern av sin farfar. Pepparn tyckte om att spela och övade mycket och blev tidigt väldigt duktig på dragspel och spelade i stugorna i närheten av hemmet. När Pepparn var 19 år var han så skicklig på dragspel att han var med i ”Nygammalt”, ett TV program med över 3 miljoner tittare som leddes av Bosse Larsson. Då blev han rikskändis över en natt och eftertraktad musikant och spelade runt om i landet. Han var också med och spelade dragspel under invigningen av fotbolls VM i Tyskland 1974.
Pepparn hade en egen stil att spela dragspel på. Jag kan inget om dragspel, men tydligen svängde det enormt när Pepparn spelade. Det i kombination med att han var karismatisk, saknade sociala hämningar och var allmänt en rebell, gjorde att han blev mycket populär i många kretsar. Tyvärr gick Pepparn bort redan 1988, straxt innan han skulle fylla 35 år.
Vill man läsa mera om Pepparn, kan jag rekommendera boken ”Pepparn 1+2 – En kulturell rebell” skriven av Per Zetterlund. Per, som jag känner, har under många år samlat material, anekdoter och fotografier av Pepparn och gav ut en bok om honom 2017. Boken väckte mycket uppmärksamhet och Per fick kontakt med många som ville bidra med sina historier om Pepparn så det blev ytterligare en bok om honom som kom ut i mars i år. Följande korta anekdoter, som utspelar sig när Pepparn gjorde sin värnplikt på I 3 i Örebro, har jag hämtat från Pers eminenta bok:
”Lumparkompisen Lars Eriksson berättar att Pepparn ofta spelade på marketenteriet där soldaterna på I 3 fikade på kvällarna. De som gjorde lumpen vid den tiden var i pop- och rockåldern, och dragspelsmusik var nog inte deras grej, men när Pepparn drog igång på sitt förhäxande sätt skockades de kring honom, och ville att han aldrig skulle sluta. På torsdagarna hände det några gånger att han blev inbjuden att underhålla på officersmässen på kvällen. Det blev då ärtor och punsch och Pepparn deltog i festligheterna. Dagen därpå, när reveljen gick, tilläts han ligga kvar i sängen med befälets goda minne.
Pepparn kompanikompisar gillade honom och hans musik så mycket, att när det var städdag på kompaniet fick han sitta på en bänk i korridoren och spela medan de andra städade.”
Läs mer om Pepparn och hur ni kan beställa boken här.
Jag nämnde att Pepparn höll till straxt norr om Lindesberg. Bl a var han god vän med Mättjärns-Pelle, en annan karismatisk person som bodde i Mättjärnsfall. Pelle hade en del skog i närheten av sitt hus. I skogen, 300 meter från huset vid en liten bäck, byggde Pepparn en liten koja där han bodde i perioder. Kojan var på väg att förfalla, men några entusiaster (med Per Zetterlund i spetsen) har varsamt renoverat kojan så nu är den i fint skick igen och har blivit något av en vallfärdsplats, dit folk kommer och kikar in. Skogen, där kojan står, tillhör sedan några år oss så vi brukar gå förbi kojan ibland när vi är i närheten.
Jag har ett lustigt minne av just Mättjärns-Pelle från när jag var liten. Eller snarare Pelles häst, som hette Svarten. Jag kan inte ha varit mer än 8-10 år gissar jag och jag och min far gjorde ett besök hos Mättjärns-Pelle i hans hus i Mättjärn. Det var mörkt, luktade annorlunda och hans hans häst Svarten står inne i huset eller möjligen på verandan. Vi står och pratar med Pelle, eller min far gör det, jag var nog mest fascinerad av denna annorlunda miljö, när Pelle plötsligt ger hästen en flaska öl. Och hästen klunkar i sig ölen, han halsar den som en törstig sjöman!
Väldigt länge trodde jag att jag hade drömt ihop den där historien eller blandat ihop det med Pippi och hennes häst ”Lilla gubben” (den går väl inomhus också?), men i Pers bok om Pepparn står det en del om Mättjärns-Pelle och hans häst Svarten, som var mycket förtjust i öl. Hästen Svarten var tydligen lite speciell också, han var en gammal militärhäst och gick alltid lös runtikring Mättjärn. Pepparn gillade Svarten mycket och när hästen dog skrev Pepparn ”Svartens Polska” som hyllning till hästen.
Berättelsen om Pepparn och hans vänner, såsom Mättjärns-Pelle, är en berättelse från inte så länge sedan, fastän det känns avlägset. Jättekul att det finns dokumenterat, det här är ett stycke svensk nutidshistoria som är väl värd att minnas!
