Vi har inte bara jagat granbarkborrar och röjt den den här veckan, vi hann med att fiska lite kräftor också. Vi, eller snarare min far, planterade ut signalkräftor i början av 1980-talet vid gården i Bergslagen. Numera får man inte göra det, signalkräftan är listad som invasiv och den kan sprida kräftpesten (den sjukdom som har decimerat flodkräftan i Sverige). Flodkräftan fanns tidigare här i sjön, men försvann någon gång på 1960-talet.

Inte alla gillar kräftor men jag tycker det är en delikatess. Jag ser kräftfiske/ätning som en del av vår kulturhistoria. Flera av våra politiker har ju sagt att det inte finns något svenskt, men visst gör det det och kräftfiske och att äta kräftor är en svensk tradition anser jag. Och sättet att äta kräftor på är ju mycket varierande, alla har sin metod! Det är väl hur man blivit lärd från början.

Jag har många minnen förknippade med kräftor. Under flera år så fick vi levande kräftor från mina föräldrars affärspartners. Det gick till så att i kräfttider kom det en avi om att det fanns ett paket att hämta vid järnvägen. Då åkte vi till stationen (i Köping) och där fanns en lucka där man hämtade ut saker som hade blivit levererade med tåget. Paketet som de levande kräftorna levererades i bestod av en trälåda med rejäla luftinsläpp så att kräftorna inte skulle kvävas. Jag kommer ihåg det här speciella ljudet som levande kräftor ger ifrån sig. Svårt att beskriva men det kluckar och klickar och tasslar. Och doften! När vi fått hem lådan så hällde vi upp dem i vasken för sköljning och kontroll att de levde. Hade de inte överlevt transporten så kastades de.

Sedan var det själva koket. Det skötte min mamma förstås, alla mammor hade ett eget recept, trodde jag i alla fall. Är inte lika säker på det idag. Men än idag när jag kokar kräftor brukar jag dubbelkolla med mamma hur mycket salt hon använder sig av och hur länge hon kokar dem, nämligen… Va, ni tror väl inte jag avslöjar familjen Jonassons hemliga kräftrecept! Det får inte läcka ut, det är vår hemlighet. Jag skulle bli förskjuten och arvlös direkt om jag avslöjade det.

Den här hanteringen med levande kräftor via järnvägen skedde, tror jag, i slutet på 1970-talet och jag inser att för den yngre generationen låter den här hanteringen som tidsmässigt skulle kunna ha ägt rum ungefär när Cheopspyramiden byggdes, men det är inte mer än drygt 40 år sedan. Tågen kom så pass i tid att man kunde skicka levande kräftor med dem. Kanske inget jag skulle rekommendera någon att göra idag, på försigkommen anledning.

De här paketen med levande kräftor försvann sedan och i början av 1980-talet planterade mina föräldrar in signalkräftor i sjön nedanför gården. Och vi gjorde en del arbete runtikring. Den naturliga fienden för kräftan är minken bland annat och för att skydda sig så kryper kräftan gärna in under stenar. För att hjälpa kräftorna hitta bra skydd så lade vi i gamla tegelpannor på ett par ställen i sjön, så att kräftorna kunde krypa in och gömma sig där.

Jag tror fler markägare runt sjön följde efter med inplantering sedan. När vi hade planterat in dem så ville vi förstås fiska också. Jag kommer inte ihåg vilket år vi började men i början var fångsten ytterst mager. Så höll det på ett antal år men plötsligt i början på 1990-talet började fångsten öka. Rekordåret fångade vi nog runt 1000 kräftor, på flera fisken förstås. Jag gissar som mest 300-400 vid ett tillfälle. Sedan gick kurvan brant nedåt och nu under flera år har det varit magert fiske, kanske runt 50 stycken på 24 mjärdar. Men i år var det plötsligt bättre igen och nu fick vi upp runt 100 stycken på 24 burar och vi slängde nog i ungefär lika många som var för små.

Den här variationen år från år och även delvis mellan gångerna man fiskar vet jag inte varför den är så, men jag har hört från andra att de ser också stora variationer. Man får se det som en del av spänningen med fisket!