Den här veckan börjar älgjakten i de delar av Sverige där vi har skog så vi håller oss borta från skogen så jägarna får jaga ifred. Då kan det vara lämpligt att kika på hur det står till med betskadorna och häromdagen kom skogsstyrelsen med ett pressmeddelande där de skriver att vi har fortsatt höga skador.

De skriver bl a ”Skogen i Sverige har fortfarande för stora viltskador, och bara tre områden i landet klarar det nationella målet. Det visar årets inventering av skogsskador som orsakats av älg och andra hjortdjur. Därför uppmanar Skogsstyrelsen nu landets jägare att nå avskjutningsmålen i älgjakten för att minska viltskadorna i skogen, som kostar skogsnäringen minst sju miljarder kronor per år.”

För att få en överblick hur det ser ut så har jag lånat några bilder från Södras eminenta tidning Södra kontakt.  Där ser man läget av färska betesskador på tall i Götaland, se bilder nedan:

Som ni ser så är de flesta områden röda, dvs de har över 10% färska skador på tall. Målet är max 5%. Nedan bild visar hur stor del av målen på skjutna älgar nås, vilket också är intressant.

I Götaland är det alltså ganska få ÄFOn (Älgförvaltningsområden) som når sina mål i avskjutningen.

Varför ser det ut så här? En bra fråga som många frågar sig och som jag själv och min far funderat mycket på och pratat en hel del i podden också. Skadorna är stora på nationell nivå. Nedan bild är från Skogsstyrelsen och den visar skadeläget i hela landet.

Det är inte bara en ekonomisk skada, utan de stora skadorna sänker även CO2 upptaget. Nyligen kom också en rapport som har tagits fram i samarbete mellan Södra, Billerud-Korsnäs, Holmen, LRF Skogsägarna, Mellanskog, Norra Skog, SCA, Skogsindustrierna, Storaenso och Sveaskog och som heter ”Viltbetesskador i Sverige” och som ni hittar ni här. Där konstaterar man att ”den minskade tillväxten, utöver tolerabla nivån, bedöms långsiktigt motsvara ett årligt CO2-upptag av nära 12 miljoner ton per år, eller ca 23% av dagens svenska utsläpp av fossilt CO2.”

Andra aspekter av hårt betning är att det i princip inte finns någon RASE (Rönn, sälg, asp & ek) att tala om. Skogsstyrelsen skriver ”På 49 procent av de inventerade provytorna 2020 påträffades minst en individ inom gruppen RASE som är högre än 3 decimeter. Medelvärdet för de tre senaste inventeringarna var 47 procent.” De ytor där RASE har en gynnsam (högre än närliggande barrträd) status är 8% år 2020.

Så här kan man fortsätta att rabbla upp data men till syvende och sist kan vi konstatera att vi har för mycket klövvilt i förhållande till den tillgängliga maten i skogen och följden blir ett antal mycket negativa effekter. Men hur tar vi oss härifrån? Ett nära samarbete mellan markägare och jägare är förstås viktigt. Nu är det många som anser (bl a jag) att jägarna har mest att säga till om i olika forum och att deras röster ofta hörs högre än markägarnas. I förvaltningsmodellen så är det 3 markägarrepresentanter och 3 jägarrepresentanter i ÄFO och ordförande är en markägarrepresentant så om man är oense så bör markägarna kunna driva igenom planerna. Så ser det ut i teorin men jag tror inte det fungerar så i praktiken. Man vill nog ofta vara överens och  under ÄFO finns det många älgförvaltningsområden, som kan vara (och kanske ska vara) ganska självgående, dvs de gör sina egna planer. Jag har fått intrycket av att det fungerar lite olika i olika delar av landet.

En annan orsak är att vi har etablerat en mycket hög nivå av klövvilt i Sverige, vi har världens tätaste älgstam i förhållande till tillgänglig skog (bl a ca dubbla tätheten jämfört med Finland) och en minskning av stammen kommer antagligen mötas av protester från jägarna. Man måste säga att jägarna har varit fantastiskt duktiga att jobba/lobba för sin sak genom åren, att hålla en hög älgstam.

Men läget är inte nattsvart, det finns positiva tecken. Dels tror jag att fler jägare börjar förstå skadeproblemantiken i skogen. På flera höstexkursioner (som Föreningen Skogen anordnar) har jakten och betestrycket diskuterats och även representanter från jägarförbundet har varit med och pratat och presenterat sin syn på problemet. Och mitt intryck är att det finns en förståelse men kanske inte hos alla (förresten så finns det ungefär lika många jägare som privata skogsägare i Sverige).

Några som har steppat upp sitt game de senaste åren är Skogsstyrelsen och Södra. Skogsstyrelsens GD Herman Sundqvist pratar och skriver ofta om de allt för stora betesskadorna, vilket är bra. Södra, med Johan Frisk och Göran Örlander i spetsen, har också blivit betydligt aktivare de senaste åren och de har över 50 000 medlemmar så de är en stark kraft. Om inte Södra kan påverka balansen mellan vilt och bete i Götaland har jag svårt att se vem som skulle kunna.

Jag hoppas inte inlägget blev för negativt eller bittert, för jag är i grunden positiv. Jag har själv sett flera positiva steg i rätt riktning sedan jag började jobba med skogen för ca fem år sedan. Bl a så har vi en fantastiskt duktig ordförande i Vimmerby östra älg- och kronskötselområde, där jag följer utvecklingen. Jag har stort förtroende för honom och hans team som leder det lokala ÄSOt.

Vidare så är skadenivåerna bättre idag än för fem år sedan både i vår skog i Bergslagen och i Småland och både Södra och Skogsstyrelsen är på hugget. Och det finns markägarstyrda älgskötselområden som fungerar mycket bra och där både jägare och markägare är nöjda. Lyssna in vår intervju med Ola Andersson och Lars-Erik Fridholm i avsnitt 24 av Skogspodden, som ni hittar här. Det här sammantaget gör att jag är försiktigt optimistiskt om framtiden.