I söndags slog David Nilsson från Öland till och satte nytt Svenskt rekord i marathon för herrar. Rekordet slogs i Valencia och 2:10:09 blev det och därmed är ett 36 år gammalt rekord slaget. Det var Kjell-Erik Ståhl som hade det gamla, satt i Helsingfors 1983. Fantastiskt kul att det blev nytt rekord, det har varit lite tunt kring herrarnas marathon i Sverige de senaste 10 åren men nu har det börja röra på sig. Damerna har haft större framgångar de senaste åren där flera löpare fyller den (förhoppningsvis tillfälliga) luckan efter Isabellah Andersson, främst Hanna Lindholm, Charlotte Fogberg och Mikaela Arfwedson (fd Larsson). Fotot på David Nilsson ovan är hämtat från Friidrott.se och är taget av Per Synnerman.

Vad har löpning att göra med skog kanske ni undrar? Ja, inte så mycket men jag fick tipset att ska man få läsare på en blogg bör man ibland skriva personligt (men inte privat), så därför tänkte jag helt kort berätta om vad jag gör på min fritid. Jag gillar att resa, upptäcka nya saker, laga/äta god mat och dricka goda viner samt att träna. Som tur har min fru liknande intressen och vi brukar kombinera det här genom att resa till spännande platser och springa marathon. Det är otroligt kul och man lär sig mycket om livet och sig själv genom att träna och springa långdistans.

Jag har fått ihop 26 maror hittills (jag sprang min första 1985) och min fru 15 st. Den senaste var i Berlin i höstas och min fru satte ett fint pers där på 3:16:31. Jag själv hade en tung dag och landade på 2:56 lite knappt. Jag är inte alls nöjd med det, borde ha kunnat sprungit fortare. Men så är det, det går upp och ned.

Min bästa lopp hittills gjorde jag i Stockholm förra året. Jag hade varit skadad en längre tid men hade så sakteliga kommit tillbaka och fick en sådan där dag när man inte kan bli trött, otroligt skön känsla. Precis den man drömmer om under alla mörka pass under vintern. Det var mycket varmt dagen för loppet, 27-28 grader vid start och strålande sol. Kanske var det så att många startade för hårt och tog stryk av det på slutet. Jag, som hade varit lite skakad och osäker på formen öppnade lite försiktigare, men sprang om många på slutet.

Jag kommer speciellt ihåg när jag passerade Västerbron (som man bara gör en gång på den nya banan). Det är vid ca 34 km och då är de flesta lite slitna. Jag springer över bron och är rätt ensam men det är en speaker där som nämner Anders Szalkai, så han är en bit framför mig gissar jag. Till saken hör att Anders Szalkai är en känd profil inom svensk långdistanslöpning och ett av mina starkaste minnen är när han vann Stockholm marathon 2001. Han var en bra bit efter ledaren men ledaren spränger sig och när det är ett par km kvar kommer Anders från ingenstans och springer förbi och vinner sedan. Sedan dess har Anders varit, inte en idol men en positiv förebild inom löpning. Tillbaka till Västerbron, när jag har passerat krönet och börjar rulla utför så ser jag plötsligt en löpare framför mig som har det tungt. Han är långt bort men den stilen känner jag igen på långt håll, det är Anders Szalkai, en av Sveriges genom tiderna bästa långlöpare (numera motionär, men en duktig sådan. Tror han siktar på sub 2:30 i år) och jag tar in på honom och i slutet på bron är jag ikapp. Jag pratar lite med honom och försöker peppa honom men han är helt slut och knappast kontaktbar så jag springer vidare.

Just då ropar en åskådare att vi ligger på plats 108 och 109 totalt i loppet. Jag inser snabbt att om jag kan hålla farten kommer jag att hamna topp 100, vilket skulle vara en toppenplacering för mig. Jag har krafter kvar och det dröjer inte länge förrän jag plockat 10 placeringar på Norr Mälarstrand och då slutar jag räkna. Någonstans på Norr Mälarstrand spelas det musik och jag hör introt till ”Running on Empty” med Jackson Brown, en otroligt skön låt. Jag springer och plockar placeringar och bara njuter av loppet och av låten. Än idag får jag ståpäls när jag lyssnar på den. Vid Dramaten står det ett par goda vänner och hejar på mig och sista biten sliter jag hårt men väl i mål så kommer jag in på plats 76 bland herrarna, vilket är min bästa placering i ett större lopp någonsin. Känslan när man periodvis kommer nästan ensam  på Stockholms gator är obetalbar!

Träningen just nu går trögt. Inte nog med att min tid i Berlin var dålig, jag drog också på mig någon form av överbelastning i min ena fot som gör att jag inte kan springa. Så just nu består träningen av cykling, simning, crosstrainer och styrketräning. Inte vad en löpare vill hålla på med!

Men nu har jag varit i Stockholm några dagar och i morgon bitti bär det av till Bergslagen för skogsjobb några dagar. Det blir lite träning att jobba i  skogen i alla fall!