Just nu är skogen ett av de mest omdiskuterade ämnena i den politiska debatten.

Framtiden för den svenska skogen avhandlas flitigt på tidningarnas kultur- och debattsidor. Alla verkar ha nära till en åsikt om skogsbruk.

Att skogspolitiken ägnas så mycket uppmärksamhet lär till stor del bero på Skogsutredningen, vars remisstid har gått ut. Nu ska det läggas fram skarpa förslag i god tid för valet nästa år. I och med det ser alla som vill ha en förändring i svensk skogspolitik ett fönster där det går att påverka.

Det är samtidigt svårt att bli riktigt klok på den pågående skogsdebatten. Konflikterna är många, om både stort och smått.

Trakthyggesbruk ställs emot hyggesfritt skogsbruk. Storleken på hyggen är en källa till osämja, precis som användningen av stamved som biobränsle. Inte ens hur stora arealer som skogsbruk redan är förbjudet på verkar det gå att få en samsyn kring. Om frivilliga avsättningar ska räknas i statistiken eller bara strikt skyddad natur likt naturreservat är en stridsfråga i sig.

Vad är då kärnan i dagens spretiga skogspolitiska konflikt? Handlar striden egentligen om hur vägen går till ett mer hållbart samhälle. Eller rör striden något mer övergripande, likt människans roll i naturen.

En politisk skiljelinje som det har blivit allt mer populärt att hänvisa till i olika sammanhang under senare år är den så kallade GAL-TAN skalan. GAL står för grön, alternativ och libertär. TAN betyder traditionell, auktoritär och nationalistisk. Kan den här skiljelinjen förklara skogspolitiken? För onekligen verkar de största kritikerna av dagens skogspolitik hämta sitt stöd ifrån grön ideologi och alternativrörelsen. Står GAL mot TAN i skogen?

Eller förstås konflikterna i dagens skogsdebatt bäst som en klassisk höger-vänsterfråga? Mycket talar för det sistnämnda.

På den ena sidan av den skogspolitiska frontlinjen finns klassiska frihetliga argument och på den andra vänsterbetonad retorik. Värnandet om äganderätten och frihet att bruka sin mark står emot kraven på ökad statlig styrning och mer inflytande för allmänheten.

Att dagens skogskonflikt i sin kärna handlar om den uråldriga kampen om vem som ska ha makten över marken framträdde också när författaren och debattören Po Tidholm skrev en essä om svensk skog i DN Kultur (13/5). Tidholms kritik mot skogsägarna och skogsindustrin var hård. Och det hans långa texten kokade ner till handlade inte om effektiv miljöpolitik utan om att äganderätten bör försvagas: ”En fundamentalistisk syn på äganderätt präglar debatten om skogen. Men naturen är inte enbart en privat resurs, varken moraliskt eller juridiskt. I någon mån tillhör den oss alla.”

Där finns nog kärnan i dagens infekterade skogsdebatt. Vem ska kontrollera skogarna? Är det självägande bönder eller staten. Privata markägare eller kollektivet.

Det finns ingen naturkraft som säger att miljö- och klimatpolitiken kräver lösningar som gör att staten växer och markägare får se sitt ägande inskränkt. Snarare borde det platsbundna ägandet med sina långa tidshorisonter vara grunden för en effektiv politik på området.

Edvard Hollertz