Ett par ladugårdsstövlar kan vara det modigaste och viktigaste valet man kan göra, skriver Karolin A. Johansson som är ny krönikör i ATL.

KRÖNIKA

När jag för snart två år sedan valde att hänga hovdräkten på galgen och sätta ladugårdsstövlarna på fötterna var det många som hade funderingar.

Otaliga var de personer med tankar om att bryta upp och börja nytt. Vissa för sakens skull. Andra med mer genomtänkta skäl.

Det som förvånade och berörde mest var vänner som ville ha förtroliga samtal. Inte för att påverka min bana i livet, utan för att söka bekräftelse och vägledning inför liknande val.

Personer jag känt i flera år delade plötsligt berättelser om insomnade släktgårdar som gnagde deras samveten. De beskrev utarrenderingar som löpte mot sitt slut, åldrande föräldrar som övervägde att sälja gårdar som brukats i generationer och vacklande känslor av att vilja och våga.

Jag kan förstå dem.

Även om pandemin för stunden skapat en landsbygdsvurm, är lantbrukare knappast ett enkelt framtidsval. Få yrken är i dag lika fysiskt krävande, lika skadedrabbade och lika lågt betalda givet antalet arbetade timmar.

Sedan 1950-talet har både betesmarksarealen och antalet lantbruksföretag minskat kraftigt. Antalet heltidsarbetande bönder är numera bara 16 000, vilket för övrigt knappt fyller en fjärdedel av Friends Arenas 75 000 åskådarplatser.

Storskalighet och mekanisering tycks vara lösningen för att hålla i gång såväl det svenska som internationella jordbruket. Djuren blir fler och gårdarna större, men färre. Monokulturens tid är nu.

Siffror från Eurostat talar sitt tydliga språk: 2005-2016 stängdes ladugårdsportarna för sista gången på över 3,4 miljoner gårdar med djurhållning – bara inom EU. I Bulgarien minskade djurgårdarna med 72 procent, i Estland med 62 procent och i Frankrike med 34 procent.

I Sverige, Slovakien och Irland var minskningen under 20 procent, vilket lite oväntat gör oss till de bästa i klassen under mätperioden. Även en mindre ökning (!) av antalet fårgårdar gjorde att Sverige inte helt följer den stora strömmen.

Men trots en positiv siffra, är det generellt inget annat än oroande.

Hur påverkas den nationella identiteten när öppna landskap är något Ulf Lundell sjunger om, men som i praktiken innebär gigantiska fält med samma gröda? Hur ser vår omgivning ut när de mindre åkrarna beskogats och de mer otillgängliga platserna slutat betats? Hur påverkas biodiversitet av storskalighet och vad gör det för planetens hållbarhet? Vad händer med kulturarvet, hantverkskunnandet och traditioner när den lokala bonden slutar?

Vi vet redan svaren. Och vi ser konsekvenserna.

Om inte kultur, tradition eller emotionella band är tillräckliga skäl för att driva gården vidare – gör det för planetens skull. Att vara lantbrukare är inte bara ett yrkesval, det är mycket större än så.

Monokultur behöver inte ersätta biodiversitet. Små gläntor behöver inte fyllas med skog. Ett varsamt betat kulturlandskap behöver inte växa igen.

Men vill vi ändra utvecklingen måste vi våga gå mot strömmen. Erkännandet för oss som väljer att bli planetskötare kommer att komma. Någon gång.

Det var rådet jag gav till mina velande vänner för två år sedan. Och det är rådet till alla som står inför samma vägskäl i dag.

Därför kan ett par ladugårdsstövlar vara det modigaste och viktigaste valet man kan göra.

Karolin A. Johansson
Lantbrukare och strategisk rådgivare
Tidigare hovmarskalk och chef för H.K.H. Kronprinsessans hovstat

*Krönikan publicerades i ATL den 11 juni 2021. Läs e-tidningen här: https://www.atl.nu/etidningen-i