Skogen är full av konflikter. Skogsdebatten är stundtals urspårad, vilket nyligen uppmärksammades här på Ledarbloggen.

En stridsfråga av många är hur mycket natur som är skyddad i Sverige. Man skulle tro att det är ganska enkelt gjort att svara på det. Trots allt finns det svart på vitt siffror över hur mycket mark som är avsatt för olika typer av miljöinsatser. Men inte ens om det här går det att komma överens i den mycket infekterade skogspolitiska debatten. I stället finns två ytterligheter.

I det ena lägret finns de som räknar lågt – av en händelse tenderar det att vara samma personer och organisationer som vill att det ska förbjudas skogsbruk på än större arealer. I det andra lägret finns de som anser att all mark som på något sätt är skyddat av staten eller enskilda bör räknas.

Orsaken till att det lär vara så svårt att komma fram till hur stora arealer som är skyddade är för att det spelar stor roll hur Sverige räknar. För att leva upp till ett FN-mål är det sagt att Sverige ska bidra till att minst 17 procent av naturen i hela världen skyddas. Det finns även nationella mål om att skydda 20 procent av naturen i landet.

Hur mycket mark som räknas som skyddad får alltså stora kosekvenser. Om andelen skyddad natur räknas lågt forsätter skogsbruk att förbjudas på än större arealer. Om myndigheterna skulle räkna mindre strikt börjar det bli dags att hejda de enorma statliga initiativen för att förbjuda skogsbruk.

Det uppstår också stora skillnader mellan hur stora areal som är skyddad beroende på hur man räknar. Naturvårdsverket rapporterar å sin sida att 15 procent av landets yta är skyddad. Men då är det oerhört snävt räknat. Naturvårdsverket tar bara med naturreservat, nationalparker, Natura 2000-områden och biotopskyddsområden. Det är en ytterlighet.

Som kontrast till Naturvårdsverkets siffror kan det hämtas uppgifter från en LRF-rapport som har listat hur stora arealer som kan anses skyddade beroende på vilka skyddsformer som räknas. Enligt den rapporten så uppfyller Sverige både FN-målet och det nationella målet, då 22,2 procent kan anses skyddad. Och, fortsätter rapporten att konstatera, kan hela 58 procent av landet anses skyddat utifrån en möjlig tolkning av FN-målets definition. Den senare siffran lär vara en annan ytterlighet.

Men onekligen finns det en poäng med att inte bara räkna strikta skyddsformer i statens hägn. Varför ska inte privata markägare vara anförtrodda att fritt vårda och äga värdefulla naturområden? Trots allt så är dagens värdefulla naturmiljöer sådana som i de allra flesta fall har bevarats och sköts av tidigare generationer utan att det har funnits massa statliga krav.

Striden om hur skyddad natur ska räknas lär dock fortsätta. Naturvårdsverket ska den 18 juni redovisa ett regeringsuppdrag som gick ut på att ta fram ett förslag till hur Sverige kan rapportera andelen skyddad natur så att den överensstämmer med andra länder. Det är på tiden.

Sverige verkar under lång tid ha närmast underrapporterat andelen skyddad natur eftersom myndigheterna har räknat så nitiskt.

Den LRF-rapport som tidigare hänvisats till jämförde hur andelen skyddad natur räknades fram i Storbritannien och Tyskland jämfört med Sverige. På pappret ser det ut som att Sverige presterar dåligt. När studien gjordes rapporterade Naturvårdsverket och andra myndigheter att 14,5 procent av Sveriges yta var skyddad. Storbritannien rapporterade i stället att 29 procent av arealen var skyddad. Motsvarande siffra för Tyskland var 37 procent.

En närmare granskning visade dock att Storbritannien och Tyskland mäter på ett helt annat sätt. Storbritannien betraktar ofta mänskligt brukande som en del i förvaltningen. Hela byar och städer räknas in som skyddade, när de ingår i områden högt klassade för sin skönhet. Tyskland räknar på ett liknande sätt och ofta tillåts jord- och skogsbruk på de avsatta områdena. Skulle Tyskland i stället räkna som Sverige skulle siffran över skyddade områden bli långt mindre, kanske under 5 procent av landets yta.

En ny rapport styrker också att Sverige rapporterar på ett sätt som gör att Sverige framstår som sämre på naturskydd än vad landet är. Som det nyligen har gått att läsa om i ATL har Wallenbergstiftelsernas ägarbolag FAM tagit fram en studie som jämför Sveriges och Tysklands rapportering av andelen skyddad skog till EU. 

I rapporteringen till EU framstår det som att Tyskland är bästa på att skydda skog och Sverige är sämst. Men skillnaden beror framförallt vilka områden som räknas som skyddade. Skulle Sverige räknas som Tyskland skulle även det svenska strandskyddet kunna räknas in som ett landskapsskydd, vilket ger att Sverige redan nu skyddar 46 procent av skogen.

Varför har då svenska myndigheter under många år räknat på ett sätt som gör att Sverige framstår som sämre än alla andra länder på att skydda värdefull natur? Det borde vara en högst brännande fråga för oppositionen i riksdagen, givet de enorma arealer privatägd mark som det förbjuds skogsbruk på som en konsekvens av myndigheternas beräkningar.

Edvard Hollertz