Inställningen till varg delar landet och splittringen har tyvärr ökat med tiden.

SLU har genomfört en undersökning av svenska folkets attityder till våra stora rovdjur: björn, järv, lo, varg och kungsörn. För fyra av dem finns en hyfsad acceptans för uppsatta mål och den förvaltning som görs. För varg gör det inte det. Det är ett tecken på en misslyckad förvaltning.

Numera är 69 procent positiva till att varg finns i Sverige, 2004 var andelen 74 procent. Det är värt att notera. Mer anmärkningsvärt är att medan 79 procent av stockholmarna är positiva är endast 55 procent i Dalarna det. Andra landsbygdslän har liknande siffror.

En förklaring kan vara att man inte vill ha varg i närheten av sitt hem, det instämmer bara 49 procent av svenskarna i. 2004 var det 60 procent. Däremot är det mer accepterat och majoriteten anser att rovdjuren får passera byar och samhällen, så var det inte tidigare.

Ser du mönstret? Gärna varg, gärna där människor bor, men inte där jag finns. Inte i stan, men ute på landet går det bra.

För många är också rollfördelningen i samhället mycket oklar. Det är mycket uppseendeväckande att betydligt fler tycker att Naturskyddsföreningen ska bestämma antalet rovdjur än att riksdagen gör det. På samma nivå som länsstyrelsen och strax under Naturvårdsverket. Däremot är det allt färre som tycker att lokalbefolkningen ska bestämma.

Politiken och myndigheterna måste återta initiativet.

De allt mer skilda uppfattningarna om varg över riket stämmer till eftertanke. Vargen sprider sig över landet och angriper våra tamdjur i områden som förut varit förskonade och där man inte är förberedd. Rädslan för att möta våra rovdjur ökar.

När det gäller varg fungerar inte vår förvaltning. Det är angeläget med en förändring.

Se över målet som anger hur många vargar vi ska ha i landet och var de ska få finnas. Förenkla och gör det lättare att få till skyddsjakt som fungerar när lantbrukare får problem med angrepp. Gör det som behövs för att minska denna stegrande konflikt mellan stad och land.

Tord Karlsson