Skogspolitiken har sagts vara central i regeringsförhandlingarna. Men när EU vill öka sin makt över det svenska skogsbruket framstår regeringen som passiv. Sverige har inte gjort gemensam sak med de medlemsländer som protesterar mot EU-kommissionens utkast till skogsstrategi.

För landsbygdsminister Jennie Nilsson (S) var det inte med något tungt hjärta som hon valde att lämna regeringen, om vi tar henne på orden. Till Dagens Nyheter sade hon:

Det är ett lätt beslut för mig.

Det hade varit klädsamt med något beklagande ord.

Det är i ett väldigt känsligt läge som Sverige har lämnats utan landsbygdsminister. Och då talar vi inte om regeringskrisen, utan det som kan bli en kris för svenskt skogsbruk. För svenskt välstånd.

Som bekant verkar EU-kommissionen ha en plan. Den är att ta kontroll över skogspolitiken. Att skogen inte längre ska vara en så kallad nationell kompetens, utan lyda under Bryssel.

Det finns flera goda skäl att skogen ska fortsätta vara en nationell angelägenhet. Till att börja med för att skogarna ser så annorlunda ut runt om i unionen. Sveriges och Finlands enorma arealer av brukade och välskötta barrskogar är något helt annat än de små och tätortsnära skogar som de flesta politiker på kontinenten lär se framför sig när det talas om skogar. Skogsbrukstraditionen skiljer sig enormt mellan medlemsländerna, vilket en gemensam politik svårligen kan ta hänsyn till.

Det finns inte heller ett folkligt stöd för att förflytta mer makt till EU. I alla fall inte i Sverige. Riksdagen är glasklar med den linje regeringen ska driva i skogsfrågor:

Regeringen bör värna Sveriges självbestämmande i skogsfrågor och arbeta för att få gehör för ett hållbart svenskt skogsbruk inom EU och i andra internationella sammanhang.

Genom att flytta makten över skogen från svenska skogsägare och folkvalda till Bryssel skapas grogrund för en EU-kritik av ett slag som vi inte har sett på flera år. Det är som att be om en Swexit-rörelse. Och detta vore djupt beklagligt.

EU är ett fantastiskt fredsprojekt som har skapat fred och stabilitet på den historiskt krigshärjade europeiska kontinenten. De som allra mest skulle gynnas av ett försvagat EU är de allt mer auktoritära stater i Europas närhet. Det är också kanske dessa stater som skulle glädjas allra mest av att se en uppslitande intern strid i EU om skogen.

För strid om skogen, det verkar det kunna bli.

Elva regeringar  har nyligen protesterat mot EU:s skogsstrategi i ett brev. Initiativtagare är Österrikes jordbruksminister Elisabeth Köstinger, vilket Politico har rapporterat.

Tunga medlemsländer som Tyskland och Frankrike har skrivit under genom sina jordbruks- eller landsbygsministrar. Finland – såklart. Men inte Sverige.

I det protestbrev som sändes den 2 juli adresserat till EU-kommissionens Frans Timmermans saknas en representant för den svenska regeringen. Och det det är djupt problematiskt.

Sverige är det land som kanske skulle drabbas allra hårdast av skogsstrategin. Så trots regeringskrisen är det här en fråga som definitivt borde hanteras – den är för viktigt för att ignoreras.

Sverige borde ha varit det land som initierade den här protesten mot EU:s skogsstrategi.

När Sverige nu inte har skrivit under protestbrevet tillsammans med de andra länderna riskerar det att framstå som att regeringen här inte är fullt så emot att EU tar kontroll över skogspolitiken. Det kan nästan tolkas som att Sverige lämnar det hela öppet för förhandlingar. Det i sin tur riskerar att förslaget blir mer långlivat än annars, eller rent av kan bli verklighet om protesterna inte samordnas.

Varför har då regeringen inte agerat i den här frågan? En fråga som både är viktigt och som Sverige bör ha en klar linje i.

Regeringskrisen är det uppenbara svaret. Att skogsbruket har blivit lidande av det politiska taktiserande som ledde till att landsbygdsministern var tvungen att avgå och återgå till riksdagen. Men kanske finns det en botten till.

Kanske gav tidigare landsbygdsminister Jennie Nilsson indirekt svar på varför skogsbruket blir lidande i samband med att hon meddelade att det var ett lätt beslut att avgå.

Jord och skog är inte prioriterade frågor för den rödgröna regeringen. Det anses lätt att lämna posten som landsbygdsminister tom även under dagar som är oerhört viktiga för det svenska skogsbrukets framtid.

Kan det helt enkelt vara så att Socialdemokraterna inte bryr sig om skogen?

Edvard Hollertz