Oj vad har jag tappat där var min första tanke när jag skulle hämta mjölk till gröten och kaffet.

Det där första på morgonen när allt går på autopilot. Innan gröten och innan kaffet. Mitt på köksgolvet, utanför kylskåpet satt den. – En levande ödla…

Vi stirrade på varandra, jag med min mjölklängtan, den med sin lilla svarta blick. Den såg varken rädd eller stressad ut, snarare som att den hade bott där i flera dagar och undrade varför jag plötsligt var i hans kök.

Efter några sekunder av ömsesidig förvirring vaknade min fixarhjärna. Med en snabbt hittad plastburk och en kartongbit  lyckades jag fånga in den lilla krabaten, men den lyckades givetvis att smita när jag skulle lyfta ut den. Frågan var om köket var mitt eller hans.

Nu har jag återtagit mitt kök. Behöver inte känna rädsla för att den ska springa över mina fötter eller att jag ska råka kliva på den. Har funderat på hur länge den skulle klara sig bakom kylskåpet utan vatten och enbart damm att äta. Mängden flugor har knappast minskat sedan han flyttade in.

Den här gången var jag förberedd och det blev en bättre burk. En stabilare skiva och nu har den flyttat ut till vedupplaget, men det skulle inte förvåna mig att den väljer att flytta tillbaka till håligheterna under yttertrappan.

Där är det ju så mycket närmare till mjölken i kylskåpet.

Hälsningar från Mörteleks Frälsegård -En skogsgård mitt i Småland