Varför känns det som att man antingen ska emigrera eller dö bara för att man ska åka bort en helg!?
Reser man bort för sällan om man känner så?

Jag, Danne och Linnea ska till Luleå över helgen. Det ska bli superkul men jag kan förtydliga att det alltså rör sig om en helg. Två-komma-fem till tre dagar. Sisådär.

Hittills har jag:

1. Beordrat fram all tvätt och alla textilier som är bortglömda, skrynkliga och inknölade i skrubbar och skåp för att sedan tvätta, vika och bråka om saken med min familj. För det måste ju vara RENT här innan vi far!!
(Resultat: Det är inte alls rent, det är lika stökigt som innan med tillägget att det ligger vikt tvätt på alla ytor i köket).

2. Jag har rensat hela kontoret och tvingat Danne att gå igenom en suspekt hög med papper.
(Resultat: Bra att det blev gjort men om vi ska dö var det väl tämligen onödigt att lägga en massa tid på att oroa sig för bokföring de sista timmarna)

3. Jag har städat skåpet under diskbänken. På riktigt. Jag har alltså städat. Skåpet. Under diskbänken. Där vi trycker in Icakassar och blomkrukor samt, uppenbarligen, trasiga vattenkranar. Varför gjorde jag det?!
(Resultat: Nåväl, ingen kan efter min eventuella död komma och säga att det var skitigt i just det där skåpet i alla fall. Hoppas de bara tittar där och blundar för resten av huset)

Nej, nu ska jag kärleksbomba er med kalvbilder i stället! Titta på den här lilla sötnosen till exempel! Med täcke och allt!

Och här är några av småkvigorna på en fin halmbädd!

Och sist men inte minst! En fyllerist!

Bilden är sedan i tisdags när vi hade veterinären här. Kalvarna sederas och bedövas inför avhorningen för de inte ska känna något (kan berätta mer om det en annan gång) och den här lille killen har nyss vaknat till. Oftast sover eller vilar de tills ”ruset” har lagt sig helt men vissa försöker stiga upp lite tidigare. Då kan det hända att man inte har full koll på kroppen.