Jag ber om ursäkt för den bloggtorka som råder här inne. Men den kanske kan fungera som någon sorts kompensation för allt annat som är blött nuförtiden.

De senaste dagarna har vi haft uppehållsväder. Med undantag för någon enstaka regnskvätt. Vi har tröskat det mesta och även fått in lite halm så vi ska verkligen inte klaga. Men jag kan säga att det tar på krafterna det här…
Man står hela tiden i startgroparna men kommer inte iväg. Man räknar och tänker och funderar och våndas. När ska vi bli klara? Hur ska allt hinnas med? Kommer halmen att räcka? Kommer att finnas halm att köpa?

Man ifrågasätter det mesta, blir trött, less och irriterad. Och ledsen. Jag är så förbannat ledsen.

Men som sagt, det finns de som har det mycket värre. I vårt fall behöver vi bara förflytta oss en bit norrut i landet för att möta bondekollegor som helt har fått ge upp. Som inte får någon spannmålsskörd i år. Bönder som helt enkelt inte kommer ut på åkrarna. De har tvingats kapitulera och inse att det det som såtts med möda, arbete, hopp och tillförsikt, och en sjujäkla massa pengar, inte kommer att kunna skördas.

Den här hösten kommer att innebära stora ekonomiska förluster men även andra svårigheter. Den kommer att kosta hälsa, ork, framtidstro och livsgnista. Och kanske mer än så.
Vad man gör åt det vet jag inte. Mer än att vi måste försöka vara så goda medmänniskor som möjligt. Stötta varandra. Finnas där för varandra.