För någon vecka sedan träffade jag Jesus. Eller träffade och träffade, jag såg honom i alla fall. På macken!

Vi hade varit hos LRF-Konsult och fått hjälp med bokslutet den där dagen. Det är en sak som alltid gör mig väldigt trött. Jag var spänd innan, som vanlig. Jag brukar alltid vara så nervös att jag nästan kräks de där dagarna. Jag är rädd att det ska visa sig att jag har gjort något fel i bokföringen och missat något viktigt och jag tror alltid att vi ska bli tvungna att betala nån konstig restskatt-straffavgifts-böter-summa för att jag har gjort något dumt. Mycket märkligt eftersom det aldrig hänt hittills  på alla dessa år.

Kanske var det lättanden över allt gick bra som gjorde att jag var lite extra mottaglig när jag slängde igen bildörren och sprang in på Shell för att köpa kaffe på vägen hem. Jag studsade glatt in, förbi tidningarna och chokladen och iväg mot kaffehörnan. Och där! Plötsligt såg jag honom! Han satt där vid ett av borden och bara…liksom…gjorde vatten till vin!
Närå, nu skojar jag bara, det gjorde han förstås inte. Men han satt verkligen där, Jesus! I sin vita skrud och långt, alldeles blankt och fint Jesushår.
Jag stirrade säkert, för det gör väl vem som helst som ser Guds son inne på Shell, men sen gick jag värdigt bort till kaffemaskinerna i alla fall.
-Lite oväntat att han har reklammössa på sig, tänkte jag förstrött. Men vad tusan, han fryser väl han med på vintern… Och så tittade jag lite blygt på honom igen.

Då såg jag att karln var målare! Det var därför han var alldeles vitklädd och hade en mössa från ett byggföretag! Han gjorde min dag i alla fall. Och vem vet? Kanske var han Jesus ändå?!