Det har varit en del kollapsade byggnader den här vintern. Inte bara ladugårdar men det är ladugårdar som har fått mest utrymme i media.
Det är lätt att känna sympati med både bönder och djur och mitt hjärta blöder för de drabbade. Men det är tydligen också lätt att kritisera. Diskussioner och debatter har spårat ur, lett till hårda ord och piskat upp stämningen rejält i vissa kommentarsfält.

Bönder har fått sina livsverk förstörda. Hört sina kor plågas med brutna ryggar under rasmassorna. Och sedan fått höra att de borde ha skottat bättre. Varit ute i tid. Tagit ansvar.
Med facit i hand så är det ju så. Man måste givetvis ta hand om sina byggnader och se till att ens djur lever i en säker miljö. Men jag tror inte att det är så lätt alla gånger. Allt är inte svart eller vitt och vi måste nog se detta ur ett lite bredare perspektiv.

Jag tänker inte spekulera i hur enskilda lantbrukare sköter sina byggnader. Inte heller rota i vårt eget ras. Men jag tänkte lyfta några saker rent generellt. Några tankar jag har kring det här. Efter denna kaosvinter som förhoppningsvis snart är slut.

För det första är lantbrukare inga övermänniskor. Det kan helt enkelt vara så att man felbedömer läget på sina tak. Det är inte helt lätt alla gånger att veta om och hur man ska skotta och vi är oftast inte byggnadsingenjörer.
Man ska bedöma tryck, bärande konstruktion, veta vad som händer när snötyngden flyttas vid blidväder, hur is, väderomslag och ytterligare snöfall påverkar det läge man har och mycket mer.
Dagens byggnader är dessutom stora. Riktigt stora. Att riva av snön är inget man gör på en förmiddag och det är ofta förenat med stora kostnader. Om man bedömer och känner sig säker på att byggnaden kommer att hålla skottar man inte en gång till bara för att det är roligt eller för att man inte har något annat att göra.

En annan sak är byggnaderna i sig. Jag tycker faktiskt att det verkar lite märkligt att så många, relativt nya ladugårdar har rasat i år. Okej, det har varit en extrem snövinter men var går gränsen för vad byggnaderna ska hålla för? Svaret på det är att det finns särskilda byggnormer som reglerar hur stor vikt stomme och takstolar ska klara. De flesta lantbrukare bygger inte sina ladugårdar själva utan köper dem med garantier om att de ska hålla för vissa påfrestningar beroende på var i landet man bor.

Här är det nog bäst att understryka att jag inte vill misstänkliggöra några företag som bygger ladugårdar men jag undrar lite hur det fungerar efteråt?  Med försäkringar och allt sådant? Vad händer efter ett ras? Väger man snön och granskar byggnaden, ritningen och kontrakten? Kan vi lära oss något inför framtiden när det gäller det här med snözoner?  Borde fler byggnormer ses över? Hur går det till i så fall?

Till sist vill jag i alla fall understryka en sak och det är också det enda jag kan säga med säkerhet: Det är ALLTID en tragedi när en byggnad förstörs och djur skadas eller dödas. Alltid.
Det finns ingen bonde som ser på sitt tak och tänker, ”det där kommer nog att rasa in och ta livet av mina kor”, och sedan struntar i det.
Precis som vid en brand kan det handla om felbedömningar eller kanske felkonstruerade byggnader. Eller olyckliga omständigheter. Människor som gör allt för att det ska bli rätt men det blir fel ändå.
Det handlar INTE om att man inte bryr sig. Det handlar ALDRIG om man hellre ser sin byggnad rasa över djuren än att skotta taket.